Läkarbesök.

Idag var vi och pratade med min kurator. Den kvinnan är värd ett fång blommor, det finns inga ord för hur mycket hon har hjälpt oss med försäkringskasse-förvirring. Hon hjälper oss (och framförallt mig) att hitta nya vägar så att jag också ska få ett värdigt liv, för ja, nåde den som blir sjuk i dagens sverige. Då får man skylla sig själv litegrann. Innan jag blev så här sjuk i sjukdomen kunde jag aldrig tro att det skulle bli så här, att jag skulle vara värd så lite i samhällets ögon. Efter 1,5år av kämpande för min rätt till ett liv så har hon nu hjälpt oss att börja om från början, gå andra vägar. Det är liksom en hel cirkus det hela - försäkringskassan ber mig att gå till arbetsförmedlingen, arbetsförmedlingen ser att jag ej är arbetsför och skickar mig tillbaka till försäkringskassan, som i sin tur skickar mig vidare till socialtjänsten (och redan där blev jag fundersam, jag lever inte i misär. jag vill bara inte leva på 0kr för att jag är sjuk, för att jag är den jag är.), medan socialtjänsten säger att jag ska få hjälp av försäkringskassan, som ger avslag på avslag utan vettiga grunder för det. Så nu ska vi börja i andra änden - gå tillbaka till arbetsförmedlingen och få ett INTYG av dom att jag för tillfället inte är arbetsför, då kan inte försäkringskassan säga någonting om det. (Det räcker alltså inte med att jag har minst tio läkarintyg som redan säger detta, det måste ju vara krångligare än så, annars vore det inte försäkringskassan.)

Sen pratade vi om roligare saker, om mina möjligheter till körkort tillexempel, hur jag kan få hjälp till det. Hur jag ska gå tillväga för att komma igång med intensiv rehabilitering när Frank har börjat på dagis. Jag kommer aldrig att bli frisk eller 100% arbetsför, och det har jag accepterat nu. Men med träning i något år framöver kanske jag åtminstone kan jobba deltid och då slipper jag den här stressen och ångesten som allt medför och det skulle vara värt precis allting. Jag är utbildad dagisfröken och hade sökt alla jobb om jag bara kunnat, tro mig. Det hade varit så enkelt. Men nu kan jag inte det, för jag kan knappt gå. Det handlar liksom inte om att inte vilja, jag blir galen på att ha viljan och en kropp som inte lyder. Men träning kanske (förhoppningsvis) kan ta mig dit, och även om det tar lång tid så har jag ändå ett års sysselsättning framför mig, det vill säga min rehabilitering. Och det kan ju också bli en rolig resa, i sig.