Tillbaka till vardagen.

Jag är helt slut som människa. Fast inte på något dåligt vis, det är bara fascinerande hur fort man glömmer. Christoffers ledighet har även varit min ledighet, jag har sluppit att göra alla tyngre jobb med allt som har med Frank att göra och jag har vilat min stackars kropp som aldrig förr. Idag är det tillbaka till verkligheten, och svetten rinner om mig! Inte för att Frank egentligen är så särskillt vild av sig, det är snarare jag som är långsam och måste vara ute i god tid när jag ser att han är på väg mot något opassande. Så det är upp och ner, fram och tillbaka och ner på golvet ungefär hundra gånger om, och det tar på min kropp. Det är jobbigt, men det är världens bästa rehabilitering. Ibland undrar jag nästan om Frank förstår, på något plan, att hans mamma inte är som andra mammor, att det är svårare för mig att flänga runt. När Christoffer ska byta blöja eller sätta på honom kläder är det vilda protester och båda två far runt över hela vardagsrummet innan det äntligen är färdigt, och när jag ska göra detsamma så ligger Frank lugn som en filbunke på rygg och är inte besvärlig någonstans. Jag tror att barn förstår mer än vi tror. Frank kommer ju aldrig veta om någonting annat, min sjukdom kommer bli hans vardag lika mycket som den är min och det kommer aldrig vara någonting märkvärdigt för någon av oss.

Och just ja, bilderna. Jag glömde bort att det var ganska många. Just nu vill jag bara ligga ner en stund medan Frank sover, så det kommer sen.