Ett gnällinlägg.

Lite snopet: När man ska göra gröt till sitt barn och inser att man är för kort för att nå den, där den står på hyllan. Tror mina armar nästan gick av så som jag sträckte ut min kropp. Tur att jag inte har en kräsen kille som nöjde sig med välling en gång till. Så, det var dagens första motgång so far! Alltid lika spännande...

Igår var en fin dag. Melle var här en sväng på förmiddagen och hälsade på nya lägenheten och Frank, och senare på eftermiddagen kom Marie & Jocke över på middag och lite promenderande i kvällssolen. Jag var så social jag bara förmådde mig att vara, min kropp håller nämligen på att gå i bitar. Jag vet inte vad som hänt, men den börjar säga upp sig. Jag går med en envis förkylning som gör att jag enbart nyser och hostar konstant, jag är med andra ord inte döende, vilket nästan bara gör det ännu mer irriterande. Partiet runt svanskotan gör djävulskt ont utan att jag ens vet vad jag har gjort, har fått ta värktabletter två nätter i rad för att kunna somna (jag tar ALDRIG till värktabletter över småvärk, så det här gör med andra ord ont på riktigt, och det tycker jag inte om) och så har jag någon konstig klåda och smärta i mina ögon. Förmodligen på grund av att Frank ständigt petar där. Jag har sagt att jag borde gå till doktorn med det i cirka två veckor nu, men sånt blir sällan av. Inte om jag inte står ut. Fast då borde jag inte ha någon rätt att gnälla heller, så nu slutar vi med det.

Nåväl. Frank somnade snällt efter välling-frukosten och jag har både diskat och plockat undan och hunnit ta det lugnt en stund. Det är inte ofta det sker, ofta brukar man få välja en grej som man ska göra under den tiden. Tack Frank!