Sjukstugan.

Efter ett par jobbiga dagar är ordningen återställd. I förrgår kom en bleknosig kille hem från jobbet, nyss legat avsvimmad på tågperrongen, full med feber och basilusker. Behöver jag säga att jag var orolig? Fy och sjutton... efter femton timmars sömn började jag känna igen min käraste igen. Nu hoppas jag att det är nog med sjukdomar för ett tag, åtminstone svimningsattacker, det kan vi vara utan. Speciellt när inte en jävel går fram och frågar hur det är, där han ligger som en livlös klump, mitt på en tågperrong. (Han kanske var en avsvimmad hemlös, i allsin dar. Och hemlösa är ju inga människor, klart man inte ska hjälpa dom. Fy för människor, jag blir så less. Ligger någon på marken så hjälper man på något sätt, det spelar ingen roll vad anledningen är att man ligger där!) Puss min finaste! Jag älskar att du är frisk igen, det där vill vi inte vara med om igen.

Förresten är jag nog världens roligaste sovkamrat ibland. Jag somnar nästintill alltid 1-2timmar före Christoffer, och är bortom all verklighet när han kommer och lägger sig, mitt inne i djupsömnen. Inatt hade jag tydligen tagit tag i hans ansikte och gett honom världens tungkyss. Och det är ju fint, jag älskar att pussa på honom och jag pussar på honom hela dagarna, men jag kan verkligen inte minnas det här. Det var 100% i sömnen jag gjorde detta. Jag vet inte vad mitt undermedvetna pysslar med ibland, men det är ju bra att jag är kärleksfull även när jag sover!

NOTE: Jag vill ha en stringhylla. Ge mig en!