Av längtan till dig.

När man gör ett sånt här stort livsval, då är det inte konstigt att det sätter igång en massa tankar. Vad som ledde mig och oss hit, hur hopplöst det kändes förr och hur blomstrande världen är nu. När jag och Christoffer träffades, då var jag lite vilsen. Man kan säga att han plockade upp mig på vägen och visade mig hur det ska vara och framförallt, vad kärlek är för någonting. Åren innan honom hade jag några förälskelser, och ni vet, den där enorma bitterheten när det inte fungerade och hur man önskade att man aldrig hade träffat personen i fråga. Några var puckon, och det är nog okej att tänka så, det förvånar mig inte om dom tänker samma sak om mig idag. Några var inte puckon, men försvann från känsloradarn så fort det tog slut. Någon hade kunnat bli en bra vän om vi inte hade sabbat det, och någon har fortfarande en plats i mitt hjärta. Och det är nog okej, det också. För i slutändan spelar det ingen roll, om relationerna innan var dåliga eller om någon innan lämnade spår så djupa att hen för alltid kommer att vara ett kärt minne. Det ledde mig ju hit, och det fanns en mening med allt det där. Allt jag någonsin kännt för någon annan individ innan, det blev så väldigt litet i jämförelse, när jag träffade Christoffer. När jag träffade honom så var jag rentav rädd för att träffa någon överhuvudtaget, rädd för att vara så där naiv som man alltid är i början. Men på något vis fick han mig så trygg, och så lugn, och alla dom där orden vi sa till varandra, dom tvivlade jag aldrig på. För när man träffar sitt livs kärlek, då känns det i hela kroppen. Och det har varit så enkelt, dessa år, hur svårt det än har varit periodvis. Det har varit enkelt tack vare att vi haft varandra genom allt, blivit starka tillsammans och växt ihop. Tack för dessa år, för vår son och för framtiden som väntar runt hörnet. Jag älskar dig, min Christoffer.