Jag älskar min unge, men ibland är han nästan världens jobbigaste. Vissa saker som tillhör trotsen ser jag som en spännande utmaning - såsom att lära honom att man inte springer ifrån mamma och pappa utomhus, håller handen över övergångsställen, visar empati (vi övar med dockan) och sånna där saker jag förstår att han inte kan och där det verkligen är vårt jobb att lära honom att göra rätt. Men när det kommer till att kasta mat med flit (trots tillsägelser), slå mamma eller pappa vid minsta motgång (trots tillsägelser) och vara jävlig så kan jag ibland känna att jag inte riktigt förstår dom här människobarnen. Eller som idag, när jag fick hålla fast en sprattlande och skrikande fisk i sisådär 3,5 kilometer. För han ville ju plocka blommor, och hälsa på fåglarna, och peta på stenar, och pilla i gräset. Och det fick han, men vi ville gärna hem innan solnedgången. Behöver jag säga att jag har ont i hela kroppen och är lagom slut i huvudet? Godnatt och sov gott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar