Det här med socker.

Är det bara jag som inbillar mig, eller har det blivit lite sämre med bloggandet hos dom flesta (nu läser jag typ bara fem bloggar iochförsig, men ändå) - har instagram och twitter och allt sånt där tagit över? Tråkigt isåfall. Personligen har jag lite av en torka, känns inte bra att skriva när hjärnan känns lika allert som ett russin ungefär. Får för mig att jag ibland fortfarande har semester, eftersom att Christoffer och Frank har det. Jag varvar emellan att fara iväg till praktiken, och att komma hem till värsta semester-feelingen där vardagen är utan måsten eller stress. Mycket skönt, men hjärnan går verkligen på lågvarv.

Och någonting som verkligen har gått överstyr är mitt tvångsmässiga ätande på kvällarna. Så fort barnet har lagt sig för kvällen så MÅSTE jag äta på någonting vilket allt som oftast blir popcorn, godis eller någonting vi bakat (för ja, vi har nog aldrig bakat såhär mycket under vår tid tillsammans) och jag äter liksom fastän jag inte är hungrig. Häromdagen bestämde jag mig för att gå tillbaka till mina gamla rutiner, att bara äta sådant på helgerna. Och det går ju så bra, egentligen, att ersätta det slasket med exempelvis frukt. För min del handlar det mest om att jag måste ha någonting att tugga på, och då går det ju minst lika bra. (Jaja, viktigpettrar, jag vet att det är socker i frukt också, men jag kan ändå inte påstå att en godispåse och ett äpple är samma sak eller lika illa.)

Frank har också kommit till en ålder när han är mer intresserad av vad vi äter, och det går inte riktigt att muta med någonting annat. För ett par månader sedan fick han sin allra första kaka när vi var på kalas, han gav sig helt enkelt inte. Det kändes konstigt, men ändå okej. Jag är ingen hitler när det kommer till socker, och vi har alltid sagt att den dagen han inte nöjer sig med med riskakor när vi andra äter bullar, då ska han få smaka. Mitt mål har hela tiden varit att inte erbjuda honom det innan han upptäcker det själv, och det är ett mål jag känner att vi har lyckats med. Nu gäller det bara att se till att han inte ser det som någonting självklart eller någonting som hör till varje dag, utan vet att det är någonting som man äter på kalas och liknande, och så småningom även få välja sitt eget lördagsgodis. Eftersom att vi aldrig själva äter glass eller godis eller liknande när han är vaken så nöjer han sig med äpple (det bästa han vet) men vet också mycket väl att när mormor och morfar bjuder på fika, då får man det där goda som kallas för glass. Det är en balansgång, det där. Förbjuder man så blir det mer spännande, erbjuder man det för ofta är det inte heller bra. Hur gör ni andra, vad har ni för tankar?