Det här med att vara borta från sitt barn.

First of all; Bröllopet igår var helt fantastiskt. Det brukar bröllop vara, liksom överlag, men det blir så mycket mer speciellt när det handlar om några som man tycker så himla mycket om. Gratulerar till herr och fru Wiberg!

Jag har sett fram emot det här bröllopet länge, men vad jag inte har sett fram emot är att det också varit det datum som inneburit att Frank skulle sova borta för första gången. Tror att jag låter som världens fånigaste människa när jag säger att vi har laddat mentalt i flera månader, men jag kan inte hjälpa det. Min syster var dock en toppenbarnvakt som hade koll på min 1-åring + sin egna 2-åring samtidigt, tycker hon förtjänar en medalj nästan, speciellt när jag fick höra att min son hade kissat på golvet och krypit runt i det, samtidigt som min syster krypit efter och desperat försökt torka upp härligheten, samtidigt som min systerdotter tyckte att det var en jättebra idé att rida på sin mammas rygg. Jag har fnissat hela dagen åt det här, och blivit ännu mer beslutsam om att jag aldrig ska ha två småbarn samtidigt, mest för mitt psykes skull. Nåväl, det positiva med att sakna ihjäl sitt barn är att man har så mycket energi att det både räcker och blir över och på så vis har jag kännt mig som världens bästa mamma idag, även om jag pussade honom så mycket att han började gråta. Det får han faktiskt stå ut med, tycker jag.