Det börjar bli komiskt det här. I senaste gnällinlägget skrev jag att jag inte skulle gnälla om sjukdomar och krämpor igen, att det blivit lite mycket den senaste tiden, så jag håller mig till att enbart meddela er om att dagisbasiluskerna har mig i sitt järngrepp igen och att det är mycket synd om mig. Igår blev Frank hemskickad från dagis också, efter att ha elefantbajsat diarré flera gånger. Han har inte gjort det sedan dess dock, så det verkar inte ha varit någon långvarig historia, men han får vara hemma idag också. Mest för säkerhetsskull.
Något som gör det lättare att uthärda dom envisa bacillerna som inte vill lämna min kropp är att leva med Christoffer. Han bäddar ner mig i soffan, springer runt som en yr höna och hämtar saker åt mig innan jag ens hunnit be om det själv. Han hjälper mig till toaletten, han sitter på sängkanten och stryker mig över håret och pussar min panna på ett sätt som gör att jag känner mig tryggast i världen. Han är bra fin han, min Christoffer. Jag älskar honom fasligt mycket. Igår, idag, imorgon. (För alltid.)
Åh, vilken tur att du har en sådan bra snubbe! Krya på dig!
SvaraRaderaOm det är till någon tröst så har de där nedrans dagisbacillerna tagit över mig också och total vägrar lämna mig ifred! Lider med dig och känner samma sak, tur att vi har så fina män som orkar!
SvaraRadera*krya-på-dig-kramar*
Så glad för din skull att du har träffat en sån fin kille!
SvaraRaderaNu vill jag inte skrämmas men när vår stora kille började dagis sa folk till mig "räkna med att vara sjuka mer eller mindre konstant det första året". Efter ett tag var jag mer än lovligt trött på att höra det där, men nog fan hade folk rätt. Så fort en förkylning gick över kom en magsjuka och sen var det förkylt igen osv osv. Och nu när vi är inne på andra dagisåret har det vänt, en förkylning (peppar peppar) på hela hösten. Nu hoppas jag verkligen att ni har mer tur än vad vi hade, och krya på dig!
SvaraRadera