Onsdag.

Ibland vet jag inte riktigt vad jag skulle göra utan lugnande ord. Jag har haft det så här hela livet, men ändå vänjer jag mig aldrig, aldrig blir jag mindre rädd. En vanlig förkylning slår ut min kropp totalt, och de senaste dygnen har mina leder och muskler gjort så ont att jag gått runt som en zombie helt oförmögen att göra någonting vettigt alls. Häromnatten vaknade jag med en fruktansvärd smärta i ena underarmen och hann tänka både en och två gånger att jag fått en blodpropp, och dagen efter trodde jag att jag drabbats av reumatism. Igår ville benen helt plötsligt inte bära mig, jag hängde på möblerna och kravlade längst väggarna för att ta mig framåt med två ben jag knappt kände att jag hade. Jag vet att det blir så här, jag vet att det är fullt logiskt. Alla människor blir svagare när man är sjuk, och det är självklart att min kropp tar det hårdare. Och ändå, efter alla dessa år, ligger jag där med hjärtklappning och tror att livet för alltid kommer vara så här. Men så vaknar jag idag med en kropp som fungerar igen, och allt känns helt plötsligt lite bättre. Nu är vi alla tre på bättringsvägen iallafall, vi slog nämligen på stort och blev sjuka alla tre samtidigt. (Inatt sov Frank första natten i ett enda svep sen i fredags, tack gud.)