Men just det ja.

Oj, det blev visst en liten bloggpaus. Jag har liksom tappat lusten litegrann, till det mesta just nu. Frank har börjat på dagis, och det gör ont i hjärtat. Vi upptäckte att vi inte alls är redo för att lämna bort vår pojke, trots att Frank tycker att det är det roligaste ever. Det finns inget normalt med att lämna bort sitt barn, men jag antar att vi vänjer oss, och att vi kan se det som något positivt att Frank blir så stimulerad hela dagarna och att vi lär oss hantera saknaden när han är där. Sen är det förstås mycket annat som gör att jag känner mig låg, men jag orkar inte riktigt gå in på det. Försäkringskassestrul i vanlig ordning, bristen på hjälp och en apati som infinner sig i mitt sinne och jag orkar liksom ingenting. Kroppen är svagare än någonsin, slog mig halvt fördärvad i hallen och ond rygg gör att jag knappt kan lyfta mitt eget barn. Så ja, det gör ont både inuti och utanpå just nu. Men det blir bättre, det blir det alltid. Saker kommer att lösa sig. Nångång. Tills dess ska jag försöka skjuta undan apatin och göra det lilla jag kan, bara för att göra någonting. Det hjälper alltid.

Och i helgen hade vi ju kalas x2 här hemma. Tack till alla som kom, och tack för alla fina presenter! Nu har vi en 1-åring här hemma, det känns konstigt och jättefint.