Tvåtusentolv.

Jag vet att jag sa samma sak när tvåtusenelva stod runt hörnet, men jag vågar verkligen tro på att tvåtusentolv ska bli mitt år. Långsamt fylls almanackan med tider att passa, och trevliga samtal som inger hopp rings. Förmodligen kommer jag att bli besviken några gånger på vägen, och förmodligen är inte känslan av hopplöshet helt förbi, men innan år tvåtusentolv är slut så tror jag verkligen på att livet kommer att  flyta på. Den känslan har jag saknat, att uppleva att allting bara flyter på. Inga orostankar, ingen ångestklump i magen. Jag minns inte riktigt hur det känns, men jag längtar efter att bli påmind.

Frank har börjat med en mindre charmig grej innan läggdags. Eller okej, lite charmigt är det. Jag stoppar om honom, pussar godnatt och går ut ur rummet. Fem minuter senare hör jag ett ynkligt gny, och när jag går in igen ligger allting på golvet. Täcke, kudde, nallar och nappar. I sängen står barnet med ett ansiktsuttryck som säger "Ojdå, hoppsan, råkade visst tappa lite grejer här. Du kanske kan stoppa om mig en gång till?". Och ja, det är faktiskt enbart ett kärt besvär. Kanske han tycker det är lika mysigt som jag?

Jag har iallafall njutit av senaste dagarna, han blev lägligt nog (faktiskt, hellre nu än på julafton) krasslig och lite febrig ett par dagar innan jullovet, och har fått stanna hemma med mig istället. Prima liv, nu väntar en härlig jul!