Onsdag.

Det känns lite som att jag skrapar på ytan till ett normalt liv. Jag vågar hoppas, precis så att det inte blir för mycket, för efter två års helvete vågar man inte ta ut någon seger i förskott. Men jag hoppas, för magkänslan känns så rätt. Och magkänslan, den ska man ju lyssna på. Jag går i många "tänk om..."-tankar nu. Tänk om det blir som jag vill, och jag får spendera dagarna på ett ställe där jag gör någon nytta. Och tänk om jag får friheten till att kunna rehabiliteras. Jag ser mig själv hoppa runt i bassänger och göra min kropp så stark som det bara går. Nästa sommar kanske vi kan söka ny lägenhet och få vara kräsna, bara för att möjligheten finns. Och tänk om allt det praktiska faktiskt löser sig, det är ju egentligen bara brödsmulor kvar. Kanske, vågar jag tänka på hur det kan vara att ge mitt barn ett syskon om några år, bara snudda lite vid den tanken. Jag har knappt vågat det, för ingenting får bli som det var. Jag är inte rädd för att bli sjuk igen, men jag är rädd för att inte få hjälp. Det som hände, det gjorde oss starka och det vi gick igenom gjorde att kärleken till vårt barn är bortom alla gränser. Hade det inte varit för honom, hade jag nog inte orkat kämpa och förmodligen blivit en otroligt bitter människa. Och nej, jag vann nog inte mot försäkringskassan, inte helt. Men jag har rehabiliterat mig själv, och det har tagit tid. Det är först nu som jag är pigg i min kropp, även om den är svag. Det är en stor skillnad på att vara svag och trött än svag och pigg, om det låter vettigt. Jag ligger inte bara menlös i soffan eller sängen varenda ledig stund, helt utmattad. Jag kan komma ut när jag vill, och jag orkar hälsa på människor. Och mina älskade vänner, som förstod så väl varför jag var tvungen att sätta dom åt sidan ett tag. Inte för att jag ville, utan för att jag inte kom utanför dörren. Nu har jag ork, och så mycket energi, och jag är lyckligare än på mycket länge. Och i vilket fall som helst, så har jag kommit i kontakt med en arbetsplats som är förstående och beredda på att få det att fungera för mig, och jag blir åtminstone kvar där till hösten. Lite overkligt.

Men jag är beredd på det där bakslaget, att mina tänk om-tankar får vänta lite till. Det är nog ganska cyniskt att tänka så, men nödvändigt, så att enbart besvikelsen blir ett faktum och inte att hela världen går under, för det gör den ju inte. Men jag tycker ju faktiskt, att det är min tur nu. Lite ego på den punkten får jag nog också lov att vara.