Inte för att det spelar någon roll.

Jaha, det var visst igår som Dolly var här och trollband människor. Inte för att det spelar någon roll, jag var inte där ändå och det känns fortfarande bittert. Vem vet hur gammal damen är och vem vet hur länge hon orkar fara runt över land och rike. Det känns liksom som att hon är någonting som jag måste uppleva innan jag dör, hon är ju trots allt nästan världens bästa kvinna, hon och Nina Simone. Igen: fan...

Bla bla bla.

Bra saker:

1. Snart kommer Franks nya nappflaskor. Ja, det är sådant som gör mig glad nuförtiden. Två vällingflaskor (större än dom vi har, han dricker så mycket välling att det inte får plats) och en ny vattenflaska som förhoppningsvis ska få honom att lära sig dricka ur en mugg. Lättare sagt än gjort när man är blott tio månader.

2. Vår nya dator kommer i veckan! Den vi har har funnits med sen vi träffades, och hade några år på nacken redan då. Den har varit en fin vän, men det ska bli skönt att slippa oroa sig för att den ska dö och att alla bilder och filmer försvinner. Jag skulle nog aldrig sluta gråta då.

Igår var en ledig familjedag där vi inte gjorde mycket mer än att våldgästa mamma och pappa, snylta mat (pappas potatisgratäng, åh!) och klippa kattens klor. Kvällen spenderade vi hemma framför tv:n, jag satt dock framför datorn med hörlurar i öronen. Mycket romantiskt, jag vet, men anledningen är enbart den att Christoffer gillar dåliga saker medan jag gillar bra saker, sciense fiction-serier från 80-talet är bara inte min grej, hur jag än försöker att åtminstone se någonting bra eller charmigt i det. Det går ej, jag vill faktiskt gråta när jag ser det för så dåligt är det. Så han såg på sitt och jag såg på mitt, men vi höll iallafall handen. Tant Agda och herr August borde vi heta, men det gör vi inte, och jag är hemskt kär ändå. Trots att han gillar dåliga saker.

Och ikväll missar jag Dolly.

Idag har jag varit datorfri. Eller datorlös snarare, och det har varit tråkigt. Inte för att jag hinner sitta vid datorn så mycket om dagarna längre, det blir mest när barnet sover, på förmiddagen och eftermiddagen. Men den tiden är MIN tid och det är då jag inte gör NÅGONTING förutom att sitta och slösurfa och äta godis och lata mig ordentligt. Så idag när Frank sov sina timmar höll jag på att börja gråta av tristess, försökte titta på tv och spelade uno med mig själv. Jag är en sorglig varelse.

Men gårdagen var en desto roligare dag, åtminstone eftermiddagen. Linnea kom hit och hälsade på Frank, och det var ju faktiskt på tiden, jag har inte träffat henne sen jag var nygravid och åh, vad jag har saknat henne, helt förfärligt mycket. Det är dumt att hon bor i London. Fast väldigt roligt förstås, för henne. Nästa gång hon är och lever rövare här får jag tvinga hit henne igen, jag tror att min son kommer ha nya moves att visa för henne då, han var nämligen väldigt angelägen om att visa henne hur man klappar händerna och hur man dansar. Om man frågar "Frank, kan du dansa?" så började han att skaka rumpan som aldrig förr och det är förstås helt bedårande, så där så att jag måste fråga honom hela tiden bara för att jag dör stora sötdöden och man borde tycka att han någongång borde tröttna och sluta lyssna på mig men nej, han dansar lika lydigt varje gång. Jag förstår honom, det är ju så roligt att dansa.

Och jag ignorerar att Dolly uppträder på Globen ikväll. Jag skulle ju inte göra vad som helst för att vara där. Fan...

Ibland är livet så himla fint.

Det är sånna här dagar jag lever på ett bra tag. Jag har trivts hela dagen, inifrån och ut och bara kännt mig helt harmonisk. Eftersom att Susanna är sjukskriven ett tag nu (med sin onda hand, bu!) så har hon all tid i världen och den tiden snor vi gärna. Vi gick till Ulriksdals slottsgård och fikade, spatserade genom den fina naturen och blev avundsjuka på människor som har råd att bo där, klappade på får, flydde från mördarsniglar och åkte bil. Eller ja, inte vi, men Frank åkte bil. En liten bil. Min fega son är fortfarande inte helt kompis med gräset ännu nämligen (inte ens efter en sommar där vi hängt ute på gräsplättarna här nedanför huset många dagar och kvällar) och satt mest där han satt på rumpan. Dock var det jätteskoj att GÅ på gräset, med hjälp av sin pappa förstås, så det var ju alltid något. Nästa sommar ska du springa över gröna ängar, mamma lovar!

Och en stund senare kom Madeleine över på pizzamiddag. Vi var lata och beställde hempizza från onlinepizza.se och alltså, det är bästa grejen! Dom kommer inom en halvtimme, med varma pizzor som smakar lika gott som om man skulle ha ätit dom där. Jag tror det är tredje gången vi har beställt därifrån nu och det har varit lika bra service varenda gång, och så har dom ju faktiskt annat än pizzor också, typ sallader, sushi, natchos och husmanskost. Anyways - det bästa var ju inte pizzan, det var att få träffa min fina vän, som jag förstås glömde att ta kort på... men fin var hon, i sin nya frisyr. Ni får njuta av bilder på Christoffer, Susanna och Frank istället! Inte fy skam det heller, vill jag lova.

Måndag.

Idag var det dags för BVC och 10-månaderskontroll. Precis som FIfi skrev, när slutar det här med vikten och längden vara intressant egentligen? Det är med spänning man väntar på resultatet, varenda gång. Och det är väl inte helt konstigt att det börjar bli tungt i armarna nuförtiden, han väger ju faktiskt på pricken 10kg. I längdspalten råkade hon skriva huvudomfånget istället, så jag får ringa och höra sen. Besiktningen gick med andra ord igenom - det är bara pincettgreppet vi ska finslipa, även om jag tycker att hans nuvarande stil helt klart är mer egen, det vill säga; fånga upp föremålet i handflatan så gott det går, smäll sedan handen i ansiktet med handflatan mot munnen och hoppas på att åtminstone någonting slinker in där. Min son är bra på att göra det bästa av situationen, kan man säga.

Jag har suttit halva morgonen och försökt göra om headern här på bloggen, men jag blir aldrig nöjd. Jag vill att det ska se "rent" ut = foton blir för rörigt. Och mer fantasi än ett hjärta och lite text har jag tydligen inte, och nu slog jag på stort och satte dit ett rosa hjärta istället. Jag antar att ni hoppar högt av den dramatiska förvandlingen, finns liksom ingen ände på kreativiteten som flödar i mina små ådror. Nåväl, det får duga... kan inte min son vakna någongång så att vi kan äta lunch? Jag är hungrig!

Goodnight sweetheart.

Trött. Det är jag nästintill jämt numera. Jag kan inte påstå att det är en så värst härlig känsla, och det jobbiga är att jag antar att det enda jag kan göra är att vänja mig. Senaste dagarna har jag gått runt i samma t-shirt med håret uppsatt i en ihoptovad boll på huvudet, och när klockan närmar sig 20:00 börjar jag gäspa och bli redo för natten. Det här gör att jag hatar min sjukdom mest av allt, den här förbenade tröttheten. Det känns som att jag berövas tid som jag skulle kunna lägga på viktigare saker än att vila och sova. Min älskade sambo exempelvis, som jobbar hela dagarna. Honom vill jag ägna mig åt hela kvällarna, och jag gör mitt allra bästa, men det slutar allt som oftast med att jag har däckat med huvudet i hans knä eller att jag måste gå och lägga mig flera timmar före honom. Och det är inte så jag vill ha det.

Dumma sjukdom, jag tycker inte om dig. Jag vill så mycket mer än du tillåter och därför är jag inte glad att du har drabbat mig. Jag vill inte vara dödstrött efter att ha varit och storhandlat, jag vill inte vara helt färdig efter en dag med min son. Jag vill inte ha trötta ögon längre.

Hjälp en korkad tjej.

Kan vi ha drabbats av den kortvarigaste ögoninflammationen i mannaminne? Igår vaknade Christoffer upp med ett svullet, rött och kliande öga, och någon timme efteråt såg jag likadan ut. Det blev bättre mot eftermiddagen, och Christoffer är nästintill helt återställd idag. Inte för att jag klagar alltså, jag visste inte att det kunde gå över så snabbt bara. This is stora världsproblem som ni hör, eller så har jag inte någonting att skriva om...

Annars undrar jag om man kan göra sina bilder till polaroid-bilder även om man inte har mac? Någon kunnig människa som vet detta? Detta är också ett stort frågetecken i mitt liv och min vardag nämligen.