I hear in my mind all of these voices, I hear in my mind all of these words.

Idag har min käraste varit ledig, och det har varit en väldigt lugn dag. Tanken var att Nicolina och Max skulle komma över på middag, men olägligt nog blev båda sjuka så det får bli nästa helg istället. Vi passade på att packa upp dom sista tre flyttkartongerna som vi inte orkat ta tag i och som stått och varit fula längst väggen, vikt kläder i all oändlighet, diskat, varit i lekparken och på promenad med Frank och ätit en smarrig kycklinggryta. Nu sitter vi som två deghögar i soffan, döendes i matkoma. En vacker syn vill jag lova. Och ändå lovar jag att jag kommer att trycka i mig en kanelbulle eller två innan kvällen nått sitt slut, jag som sa att jag inte skulle. Jag skyller på att det är lördag, och då får man. Undrar vad jag ska skylla på imorgon? Får klura ut något..

Min klumpeduns.

Nu är det bara en och en halv månad kvar till det är dags för dagisstart. Frank börjar strax efter sin 1-årsdag, och det känns både bra och dåligt. Han kommer att få så mycket stimulans, och känner jag min son rätt så kommer det här med inskolning inte att bli något problem. Det kommer göra mig gott i hjärtat att veta att han kommer få uppleva så mycket under dagarna, och att jag kan vara trygg med vart vi lämnar honom. Men samtidigt har jag inte varit ifrån min son längre än ett par timmar åt gången, och då har han varit hos någon släkting. Det kommer att kännas svårt och tungt att lämna bort honom under dagarna, att säga hejdå med vetskapen att vi inte ses igen förrän eftermiddagen. Men ja, människan är ett vanedjur och jag kommer säkert vänja mig vid det också, speciellt om jag märker att Frank mår bra av att vara där. Ibland vill jag bara stoppa in honom i magen igen, alltid ha honom nära och alltid veta att han är trygg. Hur mycket jag än vill linda in hans liv i bomull så kommer det inte gå, och det skulle inte gynna honom. Han kommer att falla, bli retad och sårad och jag måste på något vis lära mig att leva med det och att jag inte kan vara där och skydda honom varenda gång. Och ja, man skulle nog inte bli en så mänsklig människa om man inte visste hur det är att ha det svårt heller, tyvärr.

You're the one for me, fatty.

Den här dagen får nog gå till historien som en av dom onyttigaste dagarna i mitt liv. Till frukost åt jag en hel skål med chips, till lunch en gorbys-pirog och något mellanmål hittade jag inte så då åt jag godisnappar istället (mellanmålet som jag inte hittade var alltså gårdagens muffins, och det hade ju inte varit så särskillt mycket bättre nej). Till råga på allt har jag bett Christoffer köpa med sig McDonalds-mat till mig idag, och jag känner mig bara så himla äcklig. Jag låtsas att det är okej ändå, jag äter ju faktiskt inte så mycket gottesaker om vardagarna längre. Efter den här dagen får det vara nog med fett och socker på ett tag, och när jag väl har proppat i mig så här mycket snuskigheter på en och samma dag så brukar jag inte vara sugen på det och vill enbart äta mat med friska smaker- så som sallad och grytor, åh! Stackars mage, förlåt för idag, imorgon ska jag stoppa i bättre saker i dig.
Och appropå ingenting - jag förundras hela tiden över hur mycket Frank egentligen förstår, det känns som att han förstår mer och mer för varje dag som går. Det han har lärt sig senaste tiden är att gosa ner huvudet vid närmaste mjuka föremål när jag säger "godnatt", och idag har det räckt med att säga "kan mamma få en puss?" så har han kommit farande mot mig med en vidöppen mun och omfamnar mig med en härlig tungkyss som resultat. Åh, vad jag kommer sakna hans slemmiga dreggelpussar när han är äldre! Men det skönaste är nog trots allt att han numera är lugn som en filbunke vid varenda blöjbyte, det var inte roligt att byta bajsblöjor på en liten ål som slingrade sig åt alla håll och kanter.

Du.

Det finaste med min älskade man är att han alltid lägger märke till det lilla, som jag inte ens är medveten om att jag gör själv. Igårkväll fastnade vi framför en film med chirre och dirre, popcorn och läsk, och jag började oroväckande inlevelsefullt bedyrka min kärlek till dessa popcorn. Jag sa någonting i stil med "Vissa popcorn är verkligen bättre än andra, när dom smälter i munnen... fast det bästa är när dom är lite, lite brända och smular sönder." Då tittade han på mig så där kärleksfullt som bara han kan, och sen blev jag ihjälpussad. Jag kan inte säga det ofta nog, jag älskar honom så mycket. Och det, känslan av att ha hamnat så rätt, det är ovärdeligt. Det gjorde inte så mycket att vår avkomma vaknade 5:00 imorse för välling, när han somnade om gömde jag mig under en stor björnfamn och aldrig är jag så trygg som där.

Hejdå mamma.

Igår var det hejdå-middag för mamma som flyr till Teneriffa i en månad. Vi åt pappas tortellini och det var väl ungefär allt vi gjorde under kvällen, och trevligt var det. Och så hände något stort som jag självklart missade - min lilla bebis tog sitt allra första steg i livet. Min lilla bebis som inte är någon liten bebis längre, alltså. Det var ingen svävande gång i form av flera steg, men åtminstone sitt allra första steg på frihand. Nu dröjer det nog inte länge förrän vi har en gåendes kille här hemma.

Och så hann jag prata en stund med farmor i telefonen, och det var så otroligt härligt att höra hur pigg och klar hon lät. Hon har genomgått flera operationer nu och haft alla krämpor man kan ha - tarmvred, hål i magsäcken, svår blodförgiftning, urinvägsinfektion och säkert någonting mer. Det är mycket för en 80-årig späd kropp att klara, och hela våren har jag förberett mig på att hon kanske inte finns så länge till. Men igår lät hon så pigg och berättade stolt att hon gått upp hela 3kg. Fina lilla farmor..

Vår alldeles egna husalf..

Facebookstatusar.

Detta skrev jag tydligen som status på facebook för exakt två år sedan:

Jag + pojkvän har försökt döda en varböld bakom mitt öra. Nål + vatten + en illamående jag hängandes över badkaret. Hur det gick? Halva bölden är kvar. Ni kan numera kalla mig böldmadde.

En väldigt fräsch nostalgitripp, och jag kan nog känna att jag idag är lite mer restriktiv med vad jag delar med mig och inte. För två år sedan tyckte jag uppenbarligen att det kändes helt okej att berätta om varbölder för halva världen, idag hade jag nog hållt sånna mysiga upplevelser lite mer för mig själv.

Min dator orkar inte mer.

Den har datorn börjar verkligen säga upp sig själv, lägligt nog, eftersom att vår nya borde komma idag eller imorgon. Den har blivit sjuk och har något skumt virus på sig som gör att det inte går att se bilder (dock bara på facebook), inte logga in på msn eller bloglovin (fast det kanske är krångel för alla?) och som säger att det är den 2 december idag. Därför är det inte särskillt roligt alls att sitta vid datorn längre, och inte minst att skriva här. Inte för att det har hänt så mycket senaste dagarna, förutom att Frank har börjat att säga pappa på riktigt, eller "bappa". Det är sjukt gulligt, eftersom han spottar ut en hel sjö av saliv varenda gång han säger det. Han har inte fått grepp om det där riktigt, men det kommer nog. Annars får jag fundera på skyddsglasögon åt oss..

Igår var Daniel och Molly här en stund. Frank var dock en taskmört som skulle resa sig mot Molly hela tiden så att hon ramlade, så han fick inte vara med oss längre (obs, skämt, han blev trött och fick gå och sova, bara så att inte alla moraltanter ringer socialen nu för att dom får för sig att vi sätter vår 10-månaders i skamvrån). Det är verkligen helt overkligt att se Molly nu, som bara är fyra månader äldre än Frank, men känns som ett riktigt barn. Ett barn som förstår mycket av vad man säger, kan gå som om hon aldrig har gjort någonting annat och gör sig förstådd. Ingen liten bebis någonstans längre, och det har gått så fort. Och det overkliga är att min son kommer vara där hon är om bara fyra månader. Det går liksom upp för en vad mycket det är som händer i den lilla bebishjärnan på så kort tid, jag tycker inte det är konstigt att barn är bökiga ibland, vem som helst skulle bli snurrig av den snabba utvecklingen. Men häftigt är det, måste jag säga.