In the summertime, when the weather is fine.

Himla fin dag igår, hela dagen. Vi spenderade en bra stund nere i parken här nedanför, på en filt med smörgåsar och dricka. Det var sen eftermiddag och ändå svettades vi, helt underbart. Den här sommaren ska jag njuta, det var lite svårt förra sommaren när jag var höggravid. Det blir så mycket finare med ett litet barn som krälar runt och äter majskrokar, alldeles för fegt för att krypa på gräset. Bättre att hänga på trygga filten istället.

Hann knappt hem förrän vi gick ut igen och mötte upp Linda&Daniel&Molly. Vi gick ner till golfängarna där det inte hände så där jättemycket, det mesta av folket hade tydligen tackat för sig så det stod mest tomma hoppborgar, karuseller och berg- och dalbanor där. Lite ströfolk och musik i bakrunden. Det var underbart att vandra ute iallafall, jag tycker vad jag vill om när det är alldeles för varmt, men sommarkvällar är nog det bästa vädret som finns. Kan vi inte ha det så året runt?

The druglady.

Just det ja, igår när vi satt ute medan Christoffer höll i lägenhetsvisningen kom knarktanten fram och pratade med mig en lång stund. Fick helt plötsligt dåligt samvete för att vi kallar henne för knarktanten. Vad jag vet så knarkar hon inte, hon ser bara väldigt härdad ut. Och röker iochförsig hela dagarna här nere vid porten, och även om jag tycker att cigg är knark så är det ju ändå en laglig drog åtminstone. Nåväl, först trodde hon att Frank var en flicka och sen sa hon att det är tråkigt att vi ska flytta, för då förlorar hon så snälla och trevliga grannar. Det här är första gången jag sagt mer en "hej" till henne på två år bör jag tillägga, men det var ju tur att hon inte tycker att jag är alltför hemsk åtminstone. Fint att du kommer sakna oss iallafall, det kommer nog dessvärre inte jag göra eftersom att jag är så himla rädd för din mördarhund. Men du får ha det så fint ändå.

När jag kom in sökte jag på hennes efternamn och vår adress, för att jag inte vill kalla henne för knarktanten längre. Hon har ett hederligt, svenskt och tantigt dubbelnamn, så tant får hon fortfarande lov att vara. Men inte knark.

Everyday is like sunday.

Det har inte hänt så mycket dom senaste dagarna. Vår barnfria lördag fick ett abrupt slut när pappa ringde smått panikslagen över Franks hysteriska utbrott, så det var bara att åka hem igen. Min pappa har inte riktigt tålamod tror jag, för när han kom och lämnade Frank sa han malligt att förutom dom tio minuterna som Frank var arg hade dom minsann haft det jätteroligt. Och det arga försvann ju faktiskt med en flaska välling. Jag sa att det är väl ingen mening med att hetsa upp sig, barn skriker. Frank skriker när han är hungrig och det är bara att vara lugn och skämta med den lilla fjanten som inte kan vänta i en minut på maten. Pappa kontrade med att det faktiskt inte är så lätt att vara lugn när man inte har haft småbarn på tjugo år. Bajskorv! Fast egentligen tror jag att det hela handlade om att farmor har blivit sjuk (igen) och det är ju faktiskt inte helt säkert att hon klarar det här. Damen är 80år, väger 38kg, äter massor av tabletter och mediciner men vägrar att äta mat. Ingen vet varför. Och ingen hemtjänst vill hon ha heller, städning kan min 90-åriga farfar ta hand om tycker hon. Fy, ska det vara så här eländigt att bli gammal? Då vill jag aldrig bli det. Stackars farmor, och stackars farfar..

Nu är iallafall lägenhetsvisningen avklarad, och det känns skönt. Jag och Frank satt utomhus och tittade på bilar och människor istället, medan Christoffer - babblarnas mästare - fick ta hand om alla folk. Jag tycker inte riktigt om sånt där, så det var lika bra. Imorgon skrivs kontraktet och sen är det bara packa som gäller. Åh, vad jag längtar! Nu vill jag bara flytta, komma iordning och trivas som aldrig förr i vårt nya hem. Vi kommer nog inte bo där längre än 1-2år, men jag tänker göra mig hemmastadd ändå. Nytt hem, nya möbler, ny Madeleine.

Geting.

Det är inte roligt nu, med Franks framtänder som är på gång. Han har svårt att komma till ro och somna in (framförallt på kvällarna), är rätt grinig (jag är helt förvirrad - från att ha en ständigt glad bebis till en som bryter ihop om man tar bort leksaken eller är för långsam med maten) större delen av dygnet och som såklart har väldigt ont. Nu återstår det bara för dom små rackarna att komma ut, så får vi se om han får en glugg som sin mor. Tyvärr har han inte goda tandgener i vilket fall som helst, både jag och hans far hade tandställning i flera år. Förlåt på förhand, hjärtat.

Jag har nyss suttit med pulsen snabbt dunkandes i huvudet, då en gigantisk, ful och hemsk geting flög in här. Förmodligen en drottning, jag har nog aldrig sett en så stor geting. Fruktansvärda djur, speciellt deras surrande och deras ostyrsliga rörelser. Jag satt här och hoppade i soffan, satte på mig en hoodie med luvan över huvudet och bad till högre makter. Planerade att slänga mig över rummet ifall getingjäveln hade närmat sig Franks säng. Lyckades smyga mig fram mot vardagsrumsfönstret (smygandet var viktigt - fick liksom för mig att den skulle höra mig annars och attackera mig), lätt böjd med ansiktet neråt och luvan över huvudet, öppnade fönstret snabbt och slängde mig i soffan igen och pustade ut. Efter många vändor fram och tillbaka av den korkade getingen (alltså, varför hittar dom alltid in men aldrig ut?) så fattade den tillslut att fönstret stod öppet och friheten var inom räckhåll. Nu har nog pulsen återgått till det normala och jag sitter och inväntar min son som aldrig vill vakna och min käraste som alldeles snart kommer hem.

I believe in endless summernights, good friends and feeling fine.

Just nu är jag väldigt glad och nöjd med nästan allt i mitt liv. Jag har nog alltid varit bra på att vara tacksam för det lilla, och det är jag verkligen nu. Inte för att jag egentligen vet vad jag är glad över eller vad jag längtar till. Eller jo, det vet jag nog visst det. Ikväll kommer nog min svärmor hit, och på lördag ska mina föräldrar vara barnvakt åt Frank så att jag och Christoffer kan njuta av solen och centrum i lugn och ro. Det är mindre än en månad kvar till vi flyttar, och om lika länge till fyller jag 21år. Någon vecka därefter spenderar vi några dagar på ett hotell i Kristianstad, och när vi kommer hem kan vi slappna av i ett tomt hem hos mamma och pappa. Efter det, när vi har kommit till ro, ska jag tvinga hit Sandra&Jesper&Vide och jag längtar redan. Och utöver allt det här kommer det bli många picknickar, grillkvällar, promenader och kanske någon dag på stranden för min del. Jag har inte varit på en badstrand sen jag var tolv, så det kanske är på tiden nu. Vi får väl se hur det blir.

Om det bara kunde lösa sig med dagis- och dagishämtning, och alla dessa jobbiga telefonsamtal som jag tog tid, lust och mod till mig för att ringa men inte kom fram till (finns nog ingenting jag blir mer irriterad av) så skulle jag inte ha ett enda bekymmer i världen just nu. Jag vill bara att allt ska lösa sig med det där, alla praktiska saker. Min rätt till ett värdigt liv trots att jag inte är helt frisk. Det borde ju vara en självklarhet, tycker jag. Och nu har jag fått nog, det ska lösa sig, det måste det. Jag får ta mig tid, lust och mod till mig en gång till helt enkelt. Förmodligen många gånger till om vi ska komma någon vart. Nu är jag trött på klumpen i magen.

Dagen.

Lite barnfri.

Det är ensamt, och det är jättemärkligt. Tog en jättelång sov- och mysmorgon tills jag tvingade upp mina killar (jag är allvarligt störd på så vis, jag KAN inte gå upp före christoffer, fråga mig inte varför), snäll som jag är. Christoffer och Frank är ute på äventyr och det är det enda som gör att det tillochmed är lite skönt. När jag vet att Frank är ute med sin pappa ett par timmar alltså, då är det fantastiskt skönt att få pusta ut litegrann. Få gå på toaletten i den takt man vill, sitta i soffan och äta mackor i lugn och ro utan en liten kille som kryper fram och drar en i benen om man får för sig att ta det lugnt en stund. Så nu ska jag försöka njuta, medan jag längtar. Det är lite annat när vi har barnvakt, då går man med en jobbig klump i magen hela tiden. Varför vet jag inte, bara känslan av att det såklart inte är någon som kan läsa Frank som vi kan. Men det är nog vi som tycker att det är bra mycket jobbigare än vad Frank tycker. Han trivs med dom flesta människor, så länge det inte är alldeles för högljutt med för många okända människor som ska klämma och känna på honom. Då säger han till på skarpen. Men annars har barnvakt fungerat toppen varenda gång, och det är så skönt. Bara han har fått vänja sig ett par minuter tillsammans med oss först, så.

För övrigt funderar jag på en liten förändring till helgen. Det slog mig i oktober '10, när det kom ut en liten rödhårig och blåögd sak ur mig. Varken jag eller hans pappa är rödhåriga eller blåögda, men förmodligen har vi det i oss. Och eftersom att jag tycker den lilla saken är det vackraste som finns, även om hans röda hår inte är rött längre, så har jag fallit för det, mer och mer. Min ögonfärg går ju inte att ändra på, men hårfärg kan man alltid exprimentera med. Vi får se, om jag vågar. Det är ju inte hela världen om det skulle bli hemskt heller, hår är bara hår.

Och i eftermiddag blir det middag hos världens bästa mor & far. Finfina onsdag!