Jag är helt slut. Igår var Susanna och Markus här på middag, tiden flög iväg och jag somnade sent. Det var det iochförsig väldigt värt, det var hur trevligt som helst, finaste sällskapet ever. Det är ett fåtal människor i mitt liv jag älskar att umgås med och som jag vill träffa igen, och igen, så jag blir lika förvånad varje gång det sker. Frank slog dessutom på stort och vaknade extra tidigt imorse, så det har varit med trötta ögon som jag har gjort dagens ärenden.
Träffade kuratorn idag, och återigen: Jag vet inte vad jag skulle göra utan henne. Hon lyssnar på vad man säger och verkar dessutom genuint intresserad av det, hon kommer med råd och förslag jag aldrig skulle ha kommit på själv, hjälper till med allt det praktiska som jag inte förstår mig på och är bara hur vänlig som helst. Även Christoffer som följer med mig varenda gång som stöd känner att hjärtat är lite lättare efter varje besök, allt som har hänt och allt som fortfarande pågår har ju inte varit lätt för honom heller. Det kommer fortfarande dagar när jag vill ge upp, när jag är beredd att acceptera mitt öde som sjuk, oduglig och värdelös (i samhällets ögon alltså) och någon att slussa runt för att ingen orkar ta tag i vår situation, som egentligen inte ens skulle behöva vara särskillt svårlöst. Det är därför handläggarna på försäkringskassan är otrevliga, trycker ner människor och kör över - för att man inte orkar längre då. Dom flesta människor som behöver hjälp och tvingas ha kontakt med försäkringskassan är oftast svårt sjuka och då orkar man inte, då har man inte energi till att ta sånna strider. Man orkar inte kämpa för något som borde vara så simpelt och självklart som ett värdigt liv, trots vad det än är man har drabbats av. Då ger man upp, och då är det lättare för dom, handläggarna. En människa mindre att ha hand om.
Trots att jag har sånna dagar, när jag känner att jag inte orkar längre och bara vill lägga mig under täcket och aldrig gå upp igen, så vägrar jag ge upp nu. Har vi kämpat med den här skiten i över 1,5år så vore det väl ett massivt personligt nederlag att ge upp nu. Jag ger mig inte förrän jag har fått min rehabilitering, min ersättning och hjälp att komma in i arbetslivet igen. Jag har lika höga ambitioner som alla andra och vet precis vad jag vill bli och vad jag vill göra med mitt liv, men jag behöver mer hjälp för att komma dit. Jag måste bli friskare i min sjukdom, jag måste få hjälp till att kunna bli det och jag måste få stöd med att komma vidare efter det.
Idag känns det lite lättare, efter det här mötet. Jag vet var jag ska börja, och första samtalet ringer jag imorgon. Det känns lite motigt - nu vet jag hur jag ska gå tillväga, men när jag tänker på hur lång tid det kommer att ta med alla telefonsamtal, alla papper som måste fyllas i och alla möten så inser jag att det här inte kommer att bli giort på ett kick. Det kommer nog att ta lång tid innan jag får minnas hur det känns att inte ha en ångestklump i magen. Den dagen den lyckan, och det är den dagen jag måste tänka på och sträva efter, hur långt borta den än är.
Träffade kuratorn idag, och återigen: Jag vet inte vad jag skulle göra utan henne. Hon lyssnar på vad man säger och verkar dessutom genuint intresserad av det, hon kommer med råd och förslag jag aldrig skulle ha kommit på själv, hjälper till med allt det praktiska som jag inte förstår mig på och är bara hur vänlig som helst. Även Christoffer som följer med mig varenda gång som stöd känner att hjärtat är lite lättare efter varje besök, allt som har hänt och allt som fortfarande pågår har ju inte varit lätt för honom heller. Det kommer fortfarande dagar när jag vill ge upp, när jag är beredd att acceptera mitt öde som sjuk, oduglig och värdelös (i samhällets ögon alltså) och någon att slussa runt för att ingen orkar ta tag i vår situation, som egentligen inte ens skulle behöva vara särskillt svårlöst. Det är därför handläggarna på försäkringskassan är otrevliga, trycker ner människor och kör över - för att man inte orkar längre då. Dom flesta människor som behöver hjälp och tvingas ha kontakt med försäkringskassan är oftast svårt sjuka och då orkar man inte, då har man inte energi till att ta sånna strider. Man orkar inte kämpa för något som borde vara så simpelt och självklart som ett värdigt liv, trots vad det än är man har drabbats av. Då ger man upp, och då är det lättare för dom, handläggarna. En människa mindre att ha hand om.
Trots att jag har sånna dagar, när jag känner att jag inte orkar längre och bara vill lägga mig under täcket och aldrig gå upp igen, så vägrar jag ge upp nu. Har vi kämpat med den här skiten i över 1,5år så vore det väl ett massivt personligt nederlag att ge upp nu. Jag ger mig inte förrän jag har fått min rehabilitering, min ersättning och hjälp att komma in i arbetslivet igen. Jag har lika höga ambitioner som alla andra och vet precis vad jag vill bli och vad jag vill göra med mitt liv, men jag behöver mer hjälp för att komma dit. Jag måste bli friskare i min sjukdom, jag måste få hjälp till att kunna bli det och jag måste få stöd med att komma vidare efter det.
Idag känns det lite lättare, efter det här mötet. Jag vet var jag ska börja, och första samtalet ringer jag imorgon. Det känns lite motigt - nu vet jag hur jag ska gå tillväga, men när jag tänker på hur lång tid det kommer att ta med alla telefonsamtal, alla papper som måste fyllas i och alla möten så inser jag att det här inte kommer att bli giort på ett kick. Det kommer nog att ta lång tid innan jag får minnas hur det känns att inte ha en ångestklump i magen. Den dagen den lyckan, och det är den dagen jag måste tänka på och sträva efter, hur långt borta den än är.
Frank börjar äntligen att få hår! Eller ja, åtminstone om man kisar med ögonen och har lite fantasi... men det är där, och det är jättemjukt och lockigt. Jag tvinnar det mellan fingrarna hela tiden.
