This charming (wo)man.

Förlåt, men jag är kvar i sjukdomsbubblan och bjuder således på mer gnäll. Imorse, efter en natt med bristfällig sömn, kände jag mig ändå en aning bättre. En sista vilodag hemma, sen ska det nog vara bra, tänkte jag. Med värktabletter och nässpray begav vi oss till centrum, men jag upptäckte ganska fort att jag inte var gjord för sådana utsvävningar då mina ögon inte klarade av dagsljus. Jag fick halvblunda, det forsade tårar = snoret ville göra detsamma och jag hostade och hostade och huvudet började värka. Hade det inte varit för att jag införskaffade en ny iphone (jag är pinsamt kär i denna teknikpryl) och att vi år lunch på mitt favoritställe (fast det gjorde detsamma egentligen, jag känner ingen smak) så hade det inte varit värt det någonstans. Folk tittade underligt på mig, där jag tog mig fram blundandes och när jag var tvungen att öppna ögonen såg det istället ut som att jag grät hysteriskt. Jag somnade som en död när vi kom hem och mådde värre än någonsin när jag vaknade. Åh, det här är inte ett dugg roligt. Det är rentav jättejobbigt, jag vill inte längre.

Kroppen, imorgon va? Imorgon kan det väl vara över?