Livet med en 2-åring.

Hej. Idag var jag den där dåliga mamman. Utan varesig tålamod eller ork, irriterat tonfall och kunde inte ens skylla på akut trötthet, idag kändes allt bara extra krävande. Jag började med maten, barnet bajsade. Han la sig fint men sprang iväg när blöjan skulle på, vi bråkade och blev sams. Jag lade fram pennor och papper och började med maten igen, barnet bajsar en gång till. Vi byter, han springer återigen iväg utan blöja, bakom sängen där jag inte kan klämma mig in. Vi bråkar, jag förklarar att det inte är snällt att göra på det viset och att mamma blir ledsen. Barnet struntar totalt i vad jag säger, och jag känner hur jag vill säga upp mig som mamma för en stund men det gör jag inte, istället säger jag lugnt att nu är mamma väldigt besviken och stänger till dörren. Frank börjar grina och kommer fram, vi kramar varandra och pratar länge, lugnar ner oss båda två och blir sams. Jag ställer mig vid spisen och det tar inte lång stund innan barnet ger ifrån sig ett illvrål, och han är verkligen inte den som gråter när han slår sig så mitt hjärta stannar och jag ser ut han ligger brevid soffan. Rusar fram och ser att han har fastnat med armen under soffan, som jag får ut och sen kramas vi igen, länge. Chockad mor, chockad son. För fjärde gången, en trekvart senare, försöker jag börja med maten igen. Den här gången blir det gjort, och barnet får hjälpa till att duka. Först hakklappen, sen tallriken och tillsist muggen. Och såklart tar det inte mer än någon sekund innan den lilla sabotören välter ut muggen på golvet. "Oj!" säger han förvånat och reser sig, halkar i vattenpölen och jag blåser där det gör ont. Sen ligger jag på alla fyra och torkar för allt vad jag är värd och förundras över hur ett halv glas vatten kan bli så mycket när det inte är just i glaset. Barnet äter färdigt, och själv sitter jag vid bordet och tar några tuggor på en kall hamburgare. Nej. Nu är jag slut som människa, men börjar kunna fnissa åt situationen. Ikväll får jag äta mig mätt på popcorn helt enkelt.