Här sitter jag och existerar.

Bloggen prioriteras inte så mycket just nu märker jag. Inte för att jag inte har tid, men jag är alldeles för trött när det väl blir datortid och den tiden spenderar jag mest med att läsa bloggar. Och eftersom jag är så trött så är jag med andra ord också jättedålig på att kommentera, jag skäms litegrann. Jag vet ju själv hur mycket roligare det är att skriva i sin blogg när man faktiskt får lite respons. Jag ska bli bättre på det, jag lovar, och tills dess fortsätter jag läsa i smyg, för ni som driver bloggarna jag har länkat till i högerspalten, ni är fantastiska. Lika kräsen som jag är med... ja, allting (filmer, böcker, musik, människor, kläder och mat) - lika kräsen är jag med bloggar och jag fastnar sällan för någon såpass att jag går in och läser om och om igen. Det är lite synd, för jag tror att det gömmer sig många guldkorn där ute om jag bara skulle ge det lite mer av en chans..

Så ja, äsch. Vad ska man skriva. Idag har det snöat jättemycket, jag får alltid sådan röd näsa i den här kylan. Det är mycket finare med rosiga kinder, men man kan nog inte få allt. Jag och min käre har blivit helt (alltså, verkligen helt, nästan överdrivet) besatta i Once upon a time. Senaste kvällarna har vi sett avsnitt efter avsnitt och vips så flög tre timmar förbi och jag har somnat alldeles för sent. Ibland är det värt det. Idag har jag och barnet haft vattenlek, det var läskigt. Inte själva plaskandet, det var roligt, men jag kan inte riktigt slappna av när min 1-åring står på en pall. Jag stod som en mur bakom honom, höll i hans lilla midja. En pall, på tok för högt upp för mitt nervositetshjärta. Tackar högre makter för att min son inte har upptäckt det här med klättrandet än! Den dagen jag hittar honom ståendes på köksbordet lär jag väl få en hjärtinfarkt eller så.

Och det mest fantastiska? Vi har hela helgen framför oss, tillsammans, alla tre. Jag minns inte senast vi hade det, fy och fan vad härligt det ska bli.