Cry me a river.

Alltså, måhända att jag är fånig men... jag har blivit så himla blödig den senaste tiden, jag skyller på det iallafall. Jag vet inte varför, men jag gråter åt allt. Och nog för att jag grät tsunamifloder vid min egen förlossning, och kanske fäller en tår när någon närstående får barn, men att jag skulle gråta en skvätt (en ganska stor skvätt dessutom) när kronprinsessan fått barn räknade jag inte riktigt med. För så himla insatt är jag inte, eller rentav intresserad. Och när det visade sig att läkaren som förlöste henne är samma fantastiska läkare som jag hade hela graviditeten igenom blev det liksom ännu svårare att hålla tillbaka den där gråtskvätten, jag blev så till mig att jag tillochmed var tvungen att ringa Christoffer.
Men eh, nåväl. Det här är första och enda gången jag skriver ett inlägg om kungafamiljen i den här bloggen, no worries. Jag har ju gjort mer än att gråta idag, nämligen hängt med den bästa killen i världen. Klockan 07:30 väcktes jag  av en lycklig en som utbrast "baaajsa!" högt och ljudligt medan han tryckte på för kung och fosterland. Jag skrattade så jag dog ungefär, och skulle faktiskt inte ha någonting emot att bli väckt på detta vis varenda morgon. (Och om någon är förvirrad nu så är det alltså Frank jag pratar om, Christoffer är helt oskyldig till denna bajsincident.)