Söndagsgnäll.

Idag har barnet lärt sig att säga blöja. Hela förmiddagen har jag fått lyssna på "BÖJA, BÖJA, BÖJA!", men det är fint. Hans ordförråd växer sig allt större (mamma, pappa, hej, titta, där, igen, bajs och blöja) och det är liksom lite overkligt. Ikväll måste jag ta fram hans första året-bok och fylla i allt sånt här, den har legat och dammat igen i flera månader nu. Bäst att skriva ner medan man ändå kommer ihåg, tydligen kommer jag att ha glömt allt sånt här en vacker dag. Tycker det är jättekonstigt när jag frågar mina egna föräldrar vad mina första ord var, vad jag vägde vid vilken ålder, vad jag tyckte om för mat och får till svar "men hur ska vi komma ihåg det?". Det är ju sånt jag har stenkoll på nu, men ja... jag antar att det faktum att han sa blöja vid femton månaders ålder kommer att kännas ganska avlägset och oviktigt sen när han är fem år och orden kommer som ett rinnande vatten.

För övrigt har jag någon läskig ögoninflammation, det kliar och rinner och jag är alldeles svullen och ful. Jag känner dock att jag inte riktigt har rätt att gnälla, för jag sitter ju faktiskt i mitt vardagsrum och inte i ett väntrum på en vårdcentral vilket hade varit det enda vettiga, och då får jag nog skylla mig själv. Jag fungerar lite som så att jag inte går till doktorn såvida jag inte är döende i pesten. Kanske att jag tar mig dit ifall ena ögat ramlar ur, men tills dess kommer jag att sitta här och tycka synd om mig själv. Så det så.