Sjukstuga för sjuttioelfte gången.

Lite felplacerad stolthet när dagisfröken berättar att min son säger bajs hela dagarna, men jag kan inte låta bli att tycka att det är så himla roligt att av alla ord som finns så är just bajs det ord han har tagit till sig mest, näst efter mamma. Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det, men vi uppmuntrar förstås allt nytt han lär sig, och just nu är det en himla massa bajs i vår vardag.
Och annars - fy vad jag mår. Börjar bli trött på dessa sjukdomar som ständigt avlöser varandra, knappt så att jag hinner bli frisk innan jag ligger däckad igen. Det jobbigaste är att benen domnar bort och jag får väldigt svårt att gå, igårkväll kunde jag inte ens hålla knänen raka så benen vek sig hela tiden. Och allt detta av en sketen förkylning, "fungerande kropp" kallar vi det... Tack och lov har jag den bästa hjärtevännen av dom alla, som sliter som ett djur för att inte hemmet ska förfalla under dessa dagar när min kropp mest ligger och skräpar, som tar hand om både mig och barnet och däremellan jobbar, och allt det här utan att ens klaga litegrann. Han är så jävla fin, och gud vad jag älskar honom.

Det var längesen jag tog ett foto på mig själv. Dels för att jag är en sån där ofotogenisk sak som inte kan se klok ut på bilder hur jag än bär mig åt, och dels för att jag inte haft ork. Men nu, med pipande luftrör och rinnande näsa, då faller sig lusten på. Likblek och hålögd och trött som en död - men glad är jag för det, som nybliven ägare av en iphone (är oroväckande glad över den...) och lycklig över att få spendera kvällen med min son. Men tills dess knaprar jag choklad och alvedon och tycker lite synd om mig själv.