Bara för att.

Det är ju verkligen en oskriven regel. Man sätter sig inte brevid någon om det inte behövs, gärna ska det vara en bänk eller en stol emellan. Man har inte ögonkontakt mer än en hundradels sekund, ibland kanske man avfyrar ett léende åt någon som ser ut att behöva det, men tittar man på någon längre än det så är man creepy och om man får för sig att prata med en vilt främmande människa, ja, då är man förmodligen lite psykstörd.
Senaste dagarna har jag stött på samma dam två gånger. Första gången sa hon "Jag måste bara säga att du är så fin, och jättefint hår har du." Jag ska nog tillägga att den dagen hade jag det mest platta och o-fina håret någonsin, men jag tackade förvånat och gick vidare. Idag stötte jag på henne igen, och hon frågade vad jag hette. När jag hade svarat sa hon "Åh, det heter min dotter, och prinsessan såklart. Och du är verkligen vacker som en prinsessa."

Så nu undrar man alltså... är denna damen creepy eller tvärtom, en väldigt rar och söt liten dam som säger sådant hon tänker på istället för att, som alla andra, tänka sånna tankar men aldrig säga dom för att man kan ju inte ge komplimanger till människor man inte känner i allsin dar? Det är den stora frågan.