The joy.

Alltså, tanken var att vi skulle ha en myshelg, min son och jag. Efter att han gått en hel vecka på dagis höll jag på att dö någon sorts saknad-död och jag såg fram emot att bli tankad av Frank-kärlek hela helgen, och det har jag visserligen blivit, men hjälp vad jag är trött. I fredags blev han sjuk med hög feber och snuva, och det har inte riktigt gett med sig. Jag har lyssnat på gnäll och kink dagarna i ända, torkat snor, stoppat i små babyalvedoner i liten babystjärt och blivit utskälld av ägaren till nämnda babystjärt, suckat åt flygande mattallrikar och ovanpå det här har vi varit vakna halva nätterna alla tre. Det har med andra ord varit allt annat än en mysig helg, men jag har iallafall fått sno pussar när jag vill och inte behövt vänta till 15:00. Inatt hoppas vi på sömn och ett friskt barn!

Förlossningsenkät.

1. När fick du reda på att du var gravid?

Den 22:a februari 2010.

2. Hur gammal var du?

Nitton år.

3. Hur tog din partner det?

Precis som jag, vi blev chockade och låg och stirrade i taket. Pratade lite lätt om vad vi skulle göra, sög på karamellen i ett par dagar men allt kändes egentligen så självklart. Då grät vi en skvätt och var lyckligare än någonsin.

4. Mådde du mycket illa?

Jag började kräkas någongång i vecka sju, och sen kräktes jag 1-5 gånger varenda dag fram till vecka tjugo, och efter det sporadiskt hela graviditeten igenom.

5. Var du känslig?

Inte vad jag minns. Dock lättirriterad mot slutet.

6. När kände du bebisens första sparkar?

I vecka 16 kände jag första sprattlet.

7. Var du ofta orolig?

Ja, i början.

8. Sparkade bebisen mycket?

Massor!

9. När började du läcka bröstmjölk?

Jag läckte ingenting.

10. Fick du bristningar?

Hela magen blev randig.

11. Blödde du någon gång?

En gång i vecka 27, vet fortfarande inte vad det berodde på.

12. Hur många ultraljud gjorde du?

Tre - ett i vecka 8, ett i vecka 19 och ett i vecka 32.

13. Hur ville du att din förlossning skulle se ut?

Komplikationsfri.

14. Hur började din förlossning?

Ja alltså, genom att åka in på förlossningen och göra mig iordning inför kejsarsnittet.

15. Hur många timmar tog förlossningen?

Eftersom att han föddes genom kejsarsnitt så tog det väl inte mer än någon minut. Jag vet inte riktigt, jag var sövd.

16. Födde du vaginalt eller kejsarsnitt?

Kejsarsnitt.

17. Hur mycket var du öppen när du kom in?

Ingenting.

18. Vilken bedövning tog du?

Morfin, efteråt alltså.

19. Dragen med sugklocka?

-

20. Hur lång tid tog det att krysta ut bebisen?

-

21. Blev det komplikationer?
Inga alls! Allt gick som en dans.

22. Vad tyckte du var jobbigast?
Att inte kunna ta hand om den nya lilla människan på flera dagar för att jag inte kunde röra mig.

23. Var du rädd för något?

Jag var jätterädd för att få någon form av infektion förstås.

24. Skrek du?

Jag typ skrek-grät första gången jag fick se Frank, men nej, jag skrek inte av smärta alltså. Bara kved.

25. Hur många var inne i förlossningsrummet?

Hela rummet var fullsmockat, tio personer minst.

26. Hade du någon nära med dig?

Christoffer fick vara med mig hela tiden tills jag sövdes.

27. Fick du sys?

Jag har ett tjusigt ärr på magen.

28. Vilken vecka födde du i?

38+2 om jag minns rätt. Han kom 1,5 vecka för tidigt iallafall.

29. Vad var vikt och längd på bebisen?

Han vägde 3200g och var 51cm lång.

30. Ammar du?

Nej, har aldrig gjort. Försökte och det funkade inte för någon av oss.

31. Hur gammal är bebisen nu?

Ett år, en vecka och en dag.

32. Vad tyckte du om förlossningen?

Den var fantastisk. Det där att man inte känner samma himlastormande känslor under snitt som under en vaginal förlossning är bullshit, och ändå fick jag inte träffa Frank förrän fyra timmar efter han kom ut. Men den stunden, när jag fick se honom första gången, det är min förlossning. Bästa beskrivningen: kärlek i dess renaste form.

33. När kommer nästa barn?

Det vet jag inte, men inte innan Frank är 3-5år iallafall.

Men just det ja.

Oj, det blev visst en liten bloggpaus. Jag har liksom tappat lusten litegrann, till det mesta just nu. Frank har börjat på dagis, och det gör ont i hjärtat. Vi upptäckte att vi inte alls är redo för att lämna bort vår pojke, trots att Frank tycker att det är det roligaste ever. Det finns inget normalt med att lämna bort sitt barn, men jag antar att vi vänjer oss, och att vi kan se det som något positivt att Frank blir så stimulerad hela dagarna och att vi lär oss hantera saknaden när han är där. Sen är det förstås mycket annat som gör att jag känner mig låg, men jag orkar inte riktigt gå in på det. Försäkringskassestrul i vanlig ordning, bristen på hjälp och en apati som infinner sig i mitt sinne och jag orkar liksom ingenting. Kroppen är svagare än någonsin, slog mig halvt fördärvad i hallen och ond rygg gör att jag knappt kan lyfta mitt eget barn. Så ja, det gör ont både inuti och utanpå just nu. Men det blir bättre, det blir det alltid. Saker kommer att lösa sig. Nångång. Tills dess ska jag försöka skjuta undan apatin och göra det lilla jag kan, bara för att göra någonting. Det hjälper alltid.

Och i helgen hade vi ju kalas x2 här hemma. Tack till alla som kom, och tack för alla fina presenter! Nu har vi en 1-åring här hemma, det känns konstigt och jättefint.

Den vackraste stunden i livet var den när du kom.

För ett år sedan låg jag med plågsamma smärtor i en hård sjukhussäng med morfin som pumpades in i min kropp, utmattad efter en lång och svår graviditet och en ihopsydd mage. Men aldrig har jag varit så lycklig, aldrig har jag älskat så mycket och aldrig har jag kännt mig så hel. Året som gått har varit det bästa i mitt liv, och jag älskar den här lilla pojken så att hjärtat nästan brister. Idag är det bara din dag.

Den 20:e oktober 2010:

Fyra månader:

Sju månader:

Tio månader:

Födelsedagsbarn:

Frank och hans käraste.

Idag är det en stor dag i Franks liv. Medan jag trodde att vi skulle ha en badstund i sedvanlig ordning så valde Frank att ha en snoppstund istället. Elva månader, tre veckor och fem dagar tog det innan han upptäckte att snoppen följer med till badkaret också, och inte bara sitter där under blöjbyten. Grattis min son!

Hej hösten.

Det finns nog inget bättre än hösten, på riktigt, utan tvekan min favoritårstid. Jag älskar min nya gröna jacka, min gamla vita halsduk som borde vara sönder för längesedan och mina nya sockor. Jag älskar att titta ut genom fönstret och se alla regnbågens färger på träden, och hur asfalten doftar regn. För snart ett år sedan åkte vi in till förlossningen en tidig höstmorgon, och av någon anledning var jag väldigt bestämd med att vi skulle åka buss dit. På bussen satt trötta människor på väg till jobbet, och förmodligen tog dom för givet att jag också var på väg till jobbet och inte till min egen förlossning. Dagen efter Franks födelse kom första snön, men det tänker jag ignorera nu och hoppas innerligt att vintern väntar ett tag till. Hu.

Och idag är dagen när jag åt popcorn till frukost, mycket nyttigt.

Jag älskar dig, min Christoffer.

mmmmmmmmmmmmmm du hötte åt gamarna som jagade och följde mig
mmmmmmmmmmmmmm du drog mig upp ur skiten
mmmmmmmmmmmmmm du badade du sköljde mig
mmmmmmmmmmmmmm vi simmade mot strömmen i de stridaste av strömmar
mmmmmmmmmmmmmm för du sa man blir vacker om man följer sina drömmar

mmmmmmmmmmmmmm så svag för din skönhet, och allt det du är

Torsdag.

Så jävla fail: Jag ringde nyss och beställde födelsedagstårtor till Franks 1-årsdag. Jag sa att hans namn ska stå på tårtan, och frågade vad det fanns för färger. Fick "blå, grön, gul, röd och... rosa, men antar jag att du inte vill ha, höhöhö!" till svar och undrade lite vad det är med världen. Nu hade jag inte valt rosa ändå, helst hade jag velat ha vit men när inte det fanns så fick det bli en grön tårta. Tycker bara att det är hemskt synd att vi inte får möjligheten att välja en rosa tårta till vår sons 1-årsdag, åtminstone inte utan att få ett skratt som gensvar. Frank är liksom 1år, han vet inte ens att han är en pojke än, rosa är enbart en färg, tårtan ska ändå tuggas och jag kan fortfarande inte förstå att man delar in små barn i fack. Nåväl, jag tackade för mig och är nöjd med mina gröna tårtor, men med ett litet sting av uppgivenhet i magen.

När småbarn blev stora.

Ibland när jag säger till folk att jag är född på 90-talet och har barn så reagerar många med att bli väldigt förvånade, men säger jag att jag är 21år och har barn så är det ingen som ens höjer på ögonbrynet. Men det är ju så, att vara född på 90-talet låter verkligen så himla pluttigt. Jag kan inte riktigt greppa det där, när vi kollar på Idol (jag skäms, men jag är fast) där dom flesta är födda 94-95 = bebisar, i mitt huvud.

Jag: Det är något som är så himla konstigt med att dom är födda 95... jag kan inte förklara vad.
Christoffer: Har nittiofemmor bröst än liksom?

Jättekonstigt ju.

(Och jag är inne i värsta bloggtorkan. Jag har ingenting att skriva om, är sämst i världen på att lämna kommentarer - men jag läser era bloggar för fullt, jag lovar! Jag ska bli bättre på att lämna fotspår snart..)

När mirakel sker.

Dagen i korthet: Möten som inte gav mig särskillt mycket och som lämnat mig med mer ångest än innan, shopping i stora lass, en son som mer än gärna pratat högljutt med varenda människa som vi har gått förbi och inte minst vinkat hejvilt med sin lilla hand utan styrsel, mc donalds och häng med bästa svärmor.

Dagen i storhet: Och äntligen kom lilla Elida ut och hälsade på världen, som jag har gått på nålar dom senaste dagarna. Grattis till fina föräldrarna, och väl kämpat av mamma Kaya! <3 

Och lite sjukstuga igen.

Dumma förkylning som har drabbat oss igen, fast den här gången är det Christoffers tur. Seriöst - hur ska vi klara av dagisbakterierna?! Dom sägs ju vara mycket mer aggressiva, och jag är som tidigare nämnt inte alls bra på att vara sjuk. Min kropp slutar fungera av en vanlig blaskförkylning och jag blir helt sängliggande, så jag längtar inte. Fast ja, i samma sekund som jag blev gravid försvann mitt immunförsvar (jag som aldrig var sjuk blev helt plötsligt smittad av alla möjliga obehagliga ting, och det har inte slutat än) så jag kanske borde ha blivit van. När jag fick min tredje magsjuka inom loppet av ett par månader så kände jag att jag hade koll på läget iallafall, så jag kanske lär mig hantera dessa förkylningar också...

Idag var mamma och pappa här och körde slut på Frank, medan jag satt och drack coca cola och åt wienerbröd som dom hade köpt med sig till mig (nej, dom skämmer inte bort mig alls...) och jag kan inte låta bli att tycka att det var lite skönt, det behöver man ibland. En liten paus i vardagen, att ta det lugnt en stund och bara få titta på. Frank somnade som en död när dom hade gått hem efter allt bus, så nu laddar jag upp med ännu mer energi. Life is good, och jag längtar efter min käre.

Senaste dagarna.

Dagar som dessa vill jag alltid ha. När vardagen flyter på som den ska, när jag får tillbringa den med fina människor och när min son är mer underbar (och mer trött) än någonsin, då trivs jag som en fisk i vattnet. Nu får jag nog lov att säga att han går mer än vad han kryper, nu kryper han mest när han har bråttom eller ska ut i hallen. Det är väldigt vingligt ännu, och självklart helt bedårande eftersom att han ser ut som en full liten pingvin. Och the stoltness: igår när Christoffer frågade "Kan pappa få nappen?" så kröp Frank fram till honom, tog ut nappen och satte den i Christoffers mun. Nog för att jag kan förstå att han förstår vad ordet napp betyder, men helt plötsligt förstår han uppenbarligen innebörden av "kan jag få" också. Och det här måste vara helt sjukt tråkigt för andra att läsa om, det är förmodligen bara jag som sitter med ett fånléende på läpparna när jag skriver om hans framsteg, men jag kan inte rå över att jag blir stolt som en tupp när han lär sig någonting nytt. Ni får helt enkelt stå ut..

I förrgår var min fantastiska, fina och underbara vän Madeleine här och lekte loss hela eftermiddagen och kvällen. Hon är även Franks gudmor, och då måste man självklart ta tjusiga bilder. Ni är så bra!

Och igår hade vi en liten familjeträff här hemma, och det är som vanligt trevligt och fint. Christoffers pappa, bror och syster med familj var här och pratade bort flera timmar. Frank var också med, men eftersom att vi försöker få honom att bara sova en gång om dagen är han redo för natten runt 17:00, och med andra ord koko i huvudet runt 18:30 så efter att han klämt och kännt på en skräckslagen Molly var det bums i sängen och han somnade mitt i vällingen. Jag vet inte riktigt hur vi ska lösa det där, för han sover trots allt tre timmar om dagen, och ändå är han helt färdig när kvällen närmar sig. Nåväl, jag är bra på att komma in på sidospår men iallafall - här kommer ett par bilder.

Onsdag.

Någonting jag inte visste om innan jag fick barn är att barn på elva månader svänger väldigt mycket i humöret. Från arg till glad, från ledsen till allvarlig, från bekymrad till överlycklig inom loppet av en minut ungefär. Och jag dör stora sötdöden.

Vide.

För ett helt år sedan idag fick jag ett sms på en skrynklig varelse som fått namnet Vide. Han är den bästa lilla ungen näst efter min egen, han är Franks finaste buddy och hans mamma är min finaste Sandra. Grattis på 1-årsdagen, lilla hjärtat!

Det har varit en konstig dag idag. Lågt blodtryck, skakande händer, hantverkare som tagit bort trösklar och helt plötsligt klampade en försäljare in i hallen utan att plinga på, för att han såg att hantverkaren gick ut och att han med andra ord visste ett någon var hemma. Ej okej. Ibland önskar jag att jag var bättre på att säga ifrån, men jag kommer nog förbli alldeles för snäll. Min sämsta egenskap, for sure. Skärpning Madde!

Men dagen har varit fin också, trots allt. Elva månader, en vecka och sex dagar tog det för mig att klara av att lyfta i och ur Frank från badkaret alldeles själv. Hej kroppen, välkommen tillbaka! Sånt där som är en självklarhet för dom allra flesta, men fantastiskt stort för mig. Nu ska vi bada och plaska varenda dag, och kunna göra det när som helst och inte enbart när Christoffer är hemma. Barnsligt glad är jag. :-)

Lördagstrött.

Hemma igen och nerbäddad i soffan efter en fantastiskt god födelsedagsmiddag hos Marie och Jocke. Tack för en trevlig kväll och ha den äran igen, världens bästa svärmor! Jag är hemskt trött idag och har varit det precis hela dagen, trots att jag fick sovmorgon ända till 08:30. Pappa har varit här och målat om sovrummet, inte för att det gjorde mig särskillt trött, men jag är helt förundrad över hur lite färg och nya tapeter kan göra om ett rum så mycket. Ingen mer grön-dassig färg, nu hälsar vi på blommorna istället. Och äntligen har vi fått till möblemanget så att Frank kan få ett eget krypin. Eftersom att vi bor i en liten tvåa som är byggd så konstigt att vi inte har något riktigt kök men ett jättestort sovrum så kan även Frank få en egen hörna. Tror inte att han har något behov av det ännu, men det kommer säkert en dag när även han vill vara ifred och leka för sig själv. Känns skönt att vi kunnat lösa det på det här viset, tills vi bor större. Det inredningsbubblar i mig!