Sjukstuga för sjuttioelfte gången.

Lite felplacerad stolthet när dagisfröken berättar att min son säger bajs hela dagarna, men jag kan inte låta bli att tycka att det är så himla roligt att av alla ord som finns så är just bajs det ord han har tagit till sig mest, näst efter mamma. Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det, men vi uppmuntrar förstås allt nytt han lär sig, och just nu är det en himla massa bajs i vår vardag.
Och annars - fy vad jag mår. Börjar bli trött på dessa sjukdomar som ständigt avlöser varandra, knappt så att jag hinner bli frisk innan jag ligger däckad igen. Det jobbigaste är att benen domnar bort och jag får väldigt svårt att gå, igårkväll kunde jag inte ens hålla knänen raka så benen vek sig hela tiden. Och allt detta av en sketen förkylning, "fungerande kropp" kallar vi det... Tack och lov har jag den bästa hjärtevännen av dom alla, som sliter som ett djur för att inte hemmet ska förfalla under dessa dagar när min kropp mest ligger och skräpar, som tar hand om både mig och barnet och däremellan jobbar, och allt det här utan att ens klaga litegrann. Han är så jävla fin, och gud vad jag älskar honom.

Det var längesen jag tog ett foto på mig själv. Dels för att jag är en sån där ofotogenisk sak som inte kan se klok ut på bilder hur jag än bär mig åt, och dels för att jag inte haft ork. Men nu, med pipande luftrör och rinnande näsa, då faller sig lusten på. Likblek och hålögd och trött som en död - men glad är jag för det, som nybliven ägare av en iphone (är oroväckande glad över den...) och lycklig över att få spendera kvällen med min son. Men tills dess knaprar jag choklad och alvedon och tycker lite synd om mig själv.

En helt okej söndag.

Cry me a river.

Alltså, måhända att jag är fånig men... jag har blivit så himla blödig den senaste tiden, jag skyller på det iallafall. Jag vet inte varför, men jag gråter åt allt. Och nog för att jag grät tsunamifloder vid min egen förlossning, och kanske fäller en tår när någon närstående får barn, men att jag skulle gråta en skvätt (en ganska stor skvätt dessutom) när kronprinsessan fått barn räknade jag inte riktigt med. För så himla insatt är jag inte, eller rentav intresserad. Och när det visade sig att läkaren som förlöste henne är samma fantastiska läkare som jag hade hela graviditeten igenom blev det liksom ännu svårare att hålla tillbaka den där gråtskvätten, jag blev så till mig att jag tillochmed var tvungen att ringa Christoffer.
Men eh, nåväl. Det här är första och enda gången jag skriver ett inlägg om kungafamiljen i den här bloggen, no worries. Jag har ju gjort mer än att gråta idag, nämligen hängt med den bästa killen i världen. Klockan 07:30 väcktes jag  av en lycklig en som utbrast "baaajsa!" högt och ljudligt medan han tryckte på för kung och fosterland. Jag skrattade så jag dog ungefär, och skulle faktiskt inte ha någonting emot att bli väckt på detta vis varenda morgon. (Och om någon är förvirrad nu så är det alltså Frank jag pratar om, Christoffer är helt oskyldig till denna bajsincident.)

Det här med Instagram.

Jag skulle ju stå emot, jag skulle ju verkligen det... Först och främst är ju iphone-bilder inte särskillt fina, och sen lägga på ett ÄNNU suddigare filter på det? Bara där gör det ont i mig. Och ändå sitter jag och fotar med detta program och märker hur jag gillar det fastän jag inte vill, hur himla enkelt och smidigt det är att ta en bild med iphonen istället för att dra fram hela systemkameran. Och hur roligt det är, att trots allt kunna välja hejvilt mellan dessa suddiga filter som ändå har någon sorts charm. Och hur lätt det är att kunna följa sina buddies, men det upptäckte jag först igår att man kan, jag är inte så snabb med att fatta tekniska nymodigheter. (Kan ju också tillägga att iphonen inte är min, fast ibland kan man undra. Jag stular den så ofta jag kan.)

Bara för att klargöra.

Den senaste tiden har jag fått frågan "när kommer nästa barn då?" från lite olika håll och kanter. En mindre explosion när Frank var över året, kunde gå och inte var någon bebis längre och folk började genast undra när nästa barn skulle komma. Jag vet inte, men om det redan har börjat så känns det som jag måste vänja mig vid dessa frågor, för något till barn blir det inte på flera år. Och när den dagen är här får vi verkligen hoppas att det blir en flicka, för det är ju också någon slags standard, att man måste ha en av varje, annars vore det ju så synd. För jag bryr mig så väldigt mycket om vad mina barn har mellan benen. Åh, suck på världen..

(Jag är lite bitter idag, förlåt. Jag vet ju att ingen menar någonting illa egentligen, såklart. Det vore fantastiskt med en bebis, men jag (vi) är inte alls redo för en till just nu och vill fokusera helt och fullt på ungen vi redan har. Kan liksom inte skaffa en till enbart för att bebisar är gölliga, för det är dom, jag kan smälta till en liten pöl på golvet av att se babykläder i storlek femtio. Men jag (vi) känner lite att den tiden ligger flera år i framtiden, det är så mycket som måste ordna sig innan dess. Och det är lite jobbigt att behöva försvara det bara, för det ska man ju inte behöva. Och det vore roligt med en flicka, och det vore lika roligt med en pojke. Punkt sätter vi där.) 

Ha-ha-ha.

Frank fejkskrattar och det är så hysteriskt roligt.
Jag undrar om det är så där han tycker att vi låter när vi skrattar?

Och tillslut.

Jag har vunnit en strid med försäkringskassan. Det känns overkligt, i två år har vi kämpat med det här. Skickat in hundratals papper, intyg och kompletteringar (sen när blev någonting smidigt med försäkringskassan?), suttit i telefonsamtal som inte lett någon vart, nekats min rätt till ett normalt liv, gråtit och slitit mitt hår. Och helt plötsligt blev jag hörd, fick en tillmötesgående och trevlig (tydligen behöver man inte vara ett monster för att jobba på försäkringskassan) handläggare som förstod min situation till fullo och VILLE hjälpa, vilket sorgligt nog inte hör till vanligheten när det kommer till den här myndigheten. Nu har vi "bara" en strid kvar att få igenom, och jag vågar hoppas på att det kommer att lösa sig i år. Tidsperspektivet blir liksom lite skevt efter att ha kämpat så här länge, så tio månader till känns väldigt överkomligt. Och en sak är iallafall säker, och det är att vi inte ger upp förrän vi även klarat oss igenom det här. Och när vi har gjort det, ja, då kommer jag ha alla möjligheter i världen. Hitta en balans mellan studieliv, rehabilitering och barnliv. Precis som det ska vara, krångligt men fantastiskt. Vi firade den här segern med Ben & Jerrys, en kyss eller två och Once upon a time. (Har ni inte sett den serien än, gör det!)

Det går bra nu.

Söndagsgnäll.

Idag har barnet lärt sig att säga blöja. Hela förmiddagen har jag fått lyssna på "BÖJA, BÖJA, BÖJA!", men det är fint. Hans ordförråd växer sig allt större (mamma, pappa, hej, titta, där, igen, bajs och blöja) och det är liksom lite overkligt. Ikväll måste jag ta fram hans första året-bok och fylla i allt sånt här, den har legat och dammat igen i flera månader nu. Bäst att skriva ner medan man ändå kommer ihåg, tydligen kommer jag att ha glömt allt sånt här en vacker dag. Tycker det är jättekonstigt när jag frågar mina egna föräldrar vad mina första ord var, vad jag vägde vid vilken ålder, vad jag tyckte om för mat och får till svar "men hur ska vi komma ihåg det?". Det är ju sånt jag har stenkoll på nu, men ja... jag antar att det faktum att han sa blöja vid femton månaders ålder kommer att kännas ganska avlägset och oviktigt sen när han är fem år och orden kommer som ett rinnande vatten.

För övrigt har jag någon läskig ögoninflammation, det kliar och rinner och jag är alldeles svullen och ful. Jag känner dock att jag inte riktigt har rätt att gnälla, för jag sitter ju faktiskt i mitt vardagsrum och inte i ett väntrum på en vårdcentral vilket hade varit det enda vettiga, och då får jag nog skylla mig själv. Jag fungerar lite som så att jag inte går till doktorn såvida jag inte är döende i pesten. Kanske att jag tar mig dit ifall ena ögat ramlar ur, men tills dess kommer jag att sitta här och tycka synd om mig själv. Så det så.

Taxi-drivers never stop talking.

Idag frågade en taxichaufför mig om min kille var utländsk, och om jag kan "göra barn". Jag hoppas innerligt att den tokiga formuleringen berodde på hans brytning och att han menade om jag kan få barn, varför han nu undrade det och även om frågan gjorde mig väldigt obekväm så sa jag att vi minsann avlat en unge iallafall. Sen sa han att jag och min kille kommer att leva ihop för alltid, och det höll jag med om.

Here we go again.

Ibland är det bara så himla typiskt att man räknar ner dagarna, snart är ledigheten här, snart kan vi göra det här, det här och det här och så blir ungen sjuk. Kroppstemperaturen sköt i höjden och stannade på 40grader. Så nej, det blev varken något busande i snön eller middag hos mamma idag, men vi har haft det mysigt ändå. Frank har varit trött, så vi har gosat väldigt mycket och lekt väldigt mycket, för när man är sjuk ska mamma och pappa göra allt man ber om och nappen ska man få ha precis så mycket man vill. Det är lite av min filosofi iallafall, och frallan var inte den som klagade direkt.

Här sitter jag och existerar.

Bloggen prioriteras inte så mycket just nu märker jag. Inte för att jag inte har tid, men jag är alldeles för trött när det väl blir datortid och den tiden spenderar jag mest med att läsa bloggar. Och eftersom jag är så trött så är jag med andra ord också jättedålig på att kommentera, jag skäms litegrann. Jag vet ju själv hur mycket roligare det är att skriva i sin blogg när man faktiskt får lite respons. Jag ska bli bättre på det, jag lovar, och tills dess fortsätter jag läsa i smyg, för ni som driver bloggarna jag har länkat till i högerspalten, ni är fantastiska. Lika kräsen som jag är med... ja, allting (filmer, böcker, musik, människor, kläder och mat) - lika kräsen är jag med bloggar och jag fastnar sällan för någon såpass att jag går in och läser om och om igen. Det är lite synd, för jag tror att det gömmer sig många guldkorn där ute om jag bara skulle ge det lite mer av en chans..

Så ja, äsch. Vad ska man skriva. Idag har det snöat jättemycket, jag får alltid sådan röd näsa i den här kylan. Det är mycket finare med rosiga kinder, men man kan nog inte få allt. Jag och min käre har blivit helt (alltså, verkligen helt, nästan överdrivet) besatta i Once upon a time. Senaste kvällarna har vi sett avsnitt efter avsnitt och vips så flög tre timmar förbi och jag har somnat alldeles för sent. Ibland är det värt det. Idag har jag och barnet haft vattenlek, det var läskigt. Inte själva plaskandet, det var roligt, men jag kan inte riktigt slappna av när min 1-åring står på en pall. Jag stod som en mur bakom honom, höll i hans lilla midja. En pall, på tok för högt upp för mitt nervositetshjärta. Tackar högre makter för att min son inte har upptäckt det här med klättrandet än! Den dagen jag hittar honom ståendes på köksbordet lär jag väl få en hjärtinfarkt eller så.

Och det mest fantastiska? Vi har hela helgen framför oss, tillsammans, alla tre. Jag minns inte senast vi hade det, fy och fan vad härligt det ska bli.

Ja.

Har tittat in i ett excel-dokument i tre dagar. Rutorna hänger med hem, och på nätterna drömmer jag om dom. Igår var jag och storhandlade, det slutar alltid med att jag glömmer hälften och pappa (som agerar skjuts) får springa kors och tvärs genom butiken medan jag delar ut order. Efter den cirkusen, iväg och möta upp fästman och barn på dagis. Tränga ihop sig i en alldeles för liten bil med alldeles för många Willys-kassar. Men hem kom vi, det gör vi alltid. Ibland vet jag inte hur.

Och nu, en fästman som spelar tv-spel och en jag som sitter här och äter nudlar, och ett barn som ligger i rummet intill och sover. Och sen, en bästa vän som kommer hit och äter pizza, för det gör vi ju aldrig... nej, sånt sysslar vi inte med, hon och jag. Bara ibland, bara varje gång vi ses.