Balkongplaner.

Jag är enormt flytt-pepp. Jag vill flytta NU. Eftersom att vi kommer att ha två balkonger i nya lägenheten har jag suttit och stirrat på balkonginspiration. Och då menar jag inte inredning eller möblemang, utan allt man kan odla. Alltifrån kryddor till grönsaker och blommor verkar gå lika bra i kruka som i trädgård, fast i mindre mängd förstås. Jag kommer inte att hinna med det den här sommaren, men nästa... det kommer bli så roligt, jag är lite av en nörd när det kommer till sådant. Det får bli mitt och Franks projekt, så får kocken i hemmet (Christoffer) ta tillvara på det som går till matlagningen. (Okej, nu låter det som att hela balkongen kommer att vara överfull av grödor medan jag virrar runt som en annan galning men alltså, jag är nöjd om jag lyckas få till lite timjan.) 

Prinsessan Jasmine och prins Ali.

Frank fick en krona idag, och förvandlades till prinsessan Jasmine. Jag fick order om att vara prins Ali. Sen pussades vi godnatt och nu längtar jag till imorgon när jag får hänga med honom igen.



-

Plötsligt händer det!

Den första juli bygger vi nytt bo. Har svårt att förstå hur vi kunde ha sån tur så fort! Vi är inte kända för att ha flyt om vi säger så, men någongång ska nog vara den första. Det ska bli fantastiskt att bo på våning två istället för våning elva, att göra om risiga väggar och införskaffa nya möbler och prylar. Få göra det till vårt. Den här lägenheten har också tjänat sitt syfte och vi har trivts, men den har hela tiden känts så tillfällig. Vi har hela tiden vetat att vi inte vill bo här i en massa år. Så nu är tiden inne, och det känns så himla bra. Livet alltså, ibland motigt och förjävligt men stunder som dessa, så väldigt härligt och spännande.

April, din dumma sill.

Denna månad har haft en mycket fin start må jag säga. Detta har jag pysslat med;

Förvisso slutet av mars, min systerdotter Clara fyllde ett år. Solstråle!

Jag har tatuerat mig. Av motivet att döma, ca tre år för sent. Men bättre sent än aldrig väl?

Världens finaste Christoffer fyllde helt plötsligt tjugoåtta. Tiden börjar flyga lite väl snabbt nu.

Lunchat med favoritsällskapet.

Och utöver detta, haft en barnfri natt med tillhörande sovmorgon - kände mig tyvärr bakfull hela dagen. Tre och ett halvt år som mamma har visst fått mig att må dåligt av för mycket sömn... heja. Sen har jag träffat en rar en, Clara från ön. Vi delar sjukdom, och babblade om sånt bara vi förstår oss på. Det var värdefullt, ibland känns det ensamt att ha en sjukdom som ingen annan verkar ha. Men nu finns hon, Clara, och helt plötsligt känner jag mig inte lika ensam. En bra känsla. Nu väntar jag bara på solen!

Denna dagen ett liv.

När man väntar sitt barn, då är man förväntansfull över allt möjligt. Hur det kommer se ut, hur det kommer att vara, vad som kommer att ärvas och av vem. Och det slår mig ofta hur olika jag och Frank är. Vi är lika känsliga, och envisa som åsnor. Han har mina ögon och haka. Sen tar det stopp. Idag var vi ute och tog en långpromenad runt sjöarna. Frank matade fåglarna och tjöt av lycka när dom sprang fram till brödbiten. Sen gick vi, och gick och gick, runt alltihopa och plockade stenar och pinnar och hälsade på alla fåglar vi träffade längst vägen. Och Frank är, till skillnad från mig, så himla framåt av sig och hälsade även på varenda människa vi gick förbi, för att sen utbrista "...jag ÄLSKAR folk!". Låt mig säga att han är ett socialt geni i jämförelse till sin mor. Han har en sådan sprudlande nyfikenhet och inställning till nästan allting och jag vet inte vad jag skulle göra utan honom i mitt liv. Han ger mig själslig lycka. Och jag är så stolt över hans goda lilla hjärta och att vi så ofta får höra hur omtänksam han är. Idag har vi haft en fantastisk dag, han och jag.

,

När du dog.

Min mormor, hon var något alldeles speciellt. Hon hette Nancy och kom från Gotland. Hon var den där sortens mormor som köpte konstiga plottersaker till en, som man aldrig hade någon användning av men som ändå stod där i något hörn. Hon var den som köpte mängder av chokladpudding till mig när jag hade körtelfeber, för att det var det enda jag kunde svälja. Våra promenader i gamla stan, alla julaftnar i hennes lilla hem.

Hon dog hastigt, från en dag till en annan, utan någon förvarning. Från frisk till sjuk, från levande till död. Jag har aldrig ens besökt hennes grav. Men hon finns ju inte där, hon finns i hjärtat mitt. Och dit går jag ibland, när det behövs. Det kommer alltid vara tungt att hon aldrig hann träffa mitt barn. Jag kommer alltid att sakna henne.

Vi två, -90.

When people run in circles it's a very, very mad world.

När jag tänker på att ett flygplan med 240 passagerare är spårlöst försvunnet, en svensk journalist mördas på öppen gata i Afghanistan, att en byggnad exploderar i New york eller att en mamma i Norge dränker sin dotter för att hon inte ville gå och lägga sig - då känns det jag tänker skriva nu oerhört oviktigt. Men foten, den har läkt nu. Trots hemskheter som sker världen över, så känns det så jävla skönt att ha en fot som inte ser ut som en valross. Det har varit en jobbig tid i min lilla livsbubbla, att en fot kan skapa så mycket problem. Men nu, nu är den äntligen frisk och göllig igen. Vad som också var en fröjd var att gå på frallans utvecklingssamtal imorse. Låt mig citera; "När jag tänker på Frank så ser jag bara världens gladaste unge framför mig. Han är glad jämt." Vi lämnar det där.. Och att jag är så stolt över att vara den här fantastiska ungens mamma.