När jag tänker på att ett flygplan med 240 passagerare är spårlöst försvunnet, en svensk journalist mördas på öppen gata i Afghanistan, att en byggnad exploderar i New york eller att en mamma i Norge dränker sin dotter för att hon inte ville gå och lägga sig - då känns det jag tänker skriva nu oerhört oviktigt. Men foten, den har läkt nu. Trots hemskheter som sker världen över, så känns det så jävla skönt att ha en fot som inte ser ut som en valross. Det har varit en jobbig tid i min lilla livsbubbla, att en fot kan skapa så mycket problem. Men nu, nu är den äntligen frisk och göllig igen. Vad som också var en fröjd var att gå på frallans utvecklingssamtal imorse. Låt mig citera; "När jag tänker på Frank så ser jag bara världens gladaste unge framför mig. Han är glad jämt." Vi lämnar det där.. Och att jag är så stolt över att vara den här fantastiska ungens mamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar