Lite tankar i väntans tider.

Jomen alltså, tillbaka till den där förbenade operationen. Jag har legat på ortopedmottagningen en gång i mitt liv och det är en smärtavdelning av sällan skådat slag. Många äldre som opererat höftkulor, stackare som råkat ut för både det ena och det andra och inte längre har några ben eller människor som vandrar långsamt i korridorerna med nackkrage. Det skriks av smärta inifrån vardera rum och sköterskor springer fram och tillbaka i korridorerna med morfinsprutor i högsta hugg. Även jag var en av dom som låg och skrek i högan sky, med en nyopererad ryggrad. Jag undrar hur det kommer kännas den här gången. I foten finns inga läskiga eller farliga saker som kan gå sönder = jag tänker lite naivt att jag kommer ha det ganska bra där i sjukhussängen. Äta godis, titta på tv. På sin höjd lite smärtstillande för att kunna sova. Den tid jag inte får belasta foten får jag väl helt enkelt låta bli att göra det, det är inte hela världen. Kära högre makter, låt mina naiva tankar stämma, för jag är lite rädd. Jag känner inte mina ben och fötter längre, med sjukdomen som fortsätter sin färd mot förlamning, och därför känns det mer otäckt. Dom ska in och karva i någonting som redan kämpar så mycket för att bibehålla det lilla som finns kvar. Och det lilla som finns kvar ska tydligen finnas kvar längre med hjälp av skruvar och metallplattor. Jag hoppas så innerligt att jag tagit rätt beslut.