En stark berättelse.

Det har varit lite tyst här, men vi lever. Frank har genomlidit den värsta sortens trots-period som gjorde mig och hans far till två zombies som stirrade tomt ut i luften på grund av psykisk utmattning hela kvällarna ungefär. (Tack och lov överlevde vi denna stormen också och till på köpet tog barnets tal och ordförråd ett jättesprång i utvecklingen.) Vi har firat av en systerdotter som fyllt år och ska fira av en till i helgen. Jag har jobbat och haft fullt upp med viktiga telefonsamtal och läkarbesök, nu är det full rulle på den fronten igen. Ett finbesök från Västerås tog tåget till mig igår och det var underbart att återförenas med min Sandra efter två hela år. Frank har gått sin sista dag på sitt dagis idag och firade det med att för första gången falla offer för en bitande illbatting, så nu har han ett stort och blått tandmärke på överarmen. Idag fick jag hem en broschyr och fick se mitt indiska 2-åriga fadderbarn, fällde en tår och inser att jag nog är världens känsligaste. Kropp och själ skriker efter semester, två hela veckor kvar och dom kommer att bli långa. Christoffer är på bio och här sitter jag, efter att ha sprungit in sisådär tjugo gånger till mitt barn som velat rätta till täcket/kudden/pyjamasen, tappat nappen eller tagit av sig blöjan, velat ha en puss eller kram och det är liksom inte jobbigt egentligen men när man efter tionde gången slår sig ner i soffan och slänger upp fötterna på bordet och man hör det där "maaamma!!1!1!" så känner jag ändå att åh, nej, men okej jag kan ju verkligen inte stå emot den där lilla rösten så man gör om samma procedur om och om igen och man viskar och är mysig men jag är inte riktigt van vid detta. Förra sommaren var också lite problematisk när det kom till insomning så jag antar att vi helt enkelt får härda ut, som vi alltid gör.

Sammanhängande historia va?

Godnatt på er, vänner.