Det här med sömn.

Varning - sjukt tråkigt inlägg om barns sömn. Ett mer uttjatat ämne, finns det ens?

Jag tror att jag har nämnt det förut, att min käre son aldrig har varit särskillt förtjust i att sova med oss och har alltid somnat bäst själv, utan vår hjälp. Sen den dagen vi kom hem från bb, så har han föredragit sin egen säng. Man kan säga att det har varit skönt eftersom att många efter ett tag vill vänja sitt barn med att sova i sin egna säng vilket, vad jag har förstått, kan vara lite av en kamp. Och samtidigt, så har det varit lite ledsamt - för att sova med sitt barn kan ju vara det mysigaste som finns, och jag har njutit så att jag nästan har gått sönder dom få gånger Frank har valt att sova med oss. Och som jag har tjatat om den senaste tiden så har pojken fått för sig att vakna 5:00 på morgonen, vilket är lite i det tidigaste laget för min del men det som har varit jobbigast, det är att han inte har varit utsövd själv och dagen har blivit väldigt kinkig och gnällig på grund av trötthet. Istället för att lägga honom 18:30, så är det nu 19:00 som gäller med samma rutiner innan läggdags. Blöjbyte och pyjamas, tandborstning och sedan varva ner i soffan med mig. Helt slut var han igår, ögonen gick nästan igen och när det väl var dags att gå till sängen var han så trött att han inte ens ville lämna min famn. Vi satte oss brevid sängen, och han klamrade sig fast som en liten apunge runt min hals och lade sitt huvud på min axel och andades djupt. Jag borrade ner mitt ansikte i hans mjuka lilla nacke och dog litegrann, för den sortens kärlek blir man inte bortskämd med nuförtiden. Men ja, som sagt vinner alltid sängen och efter en stund tittade han upp, pekade yrvaket och förvirrat på sängen och gosade ner sig i kudden och somnade på en sekund. Hur länge han sov idag? Vi fick väcka honom 7:00. Måtte det inte vara ett sammanträffande, kanske var det helt enkelt den där extra halvtimmen och myset med mamma som fattades. Igen; håll tummar!