Och tillslut.

Jag har vunnit en strid med försäkringskassan. Det känns overkligt, i två år har vi kämpat med det här. Skickat in hundratals papper, intyg och kompletteringar (sen när blev någonting smidigt med försäkringskassan?), suttit i telefonsamtal som inte lett någon vart, nekats min rätt till ett normalt liv, gråtit och slitit mitt hår. Och helt plötsligt blev jag hörd, fick en tillmötesgående och trevlig (tydligen behöver man inte vara ett monster för att jobba på försäkringskassan) handläggare som förstod min situation till fullo och VILLE hjälpa, vilket sorgligt nog inte hör till vanligheten när det kommer till den här myndigheten. Nu har vi "bara" en strid kvar att få igenom, och jag vågar hoppas på att det kommer att lösa sig i år. Tidsperspektivet blir liksom lite skevt efter att ha kämpat så här länge, så tio månader till känns väldigt överkomligt. Och en sak är iallafall säker, och det är att vi inte ger upp förrän vi även klarat oss igenom det här. Och när vi har gjort det, ja, då kommer jag ha alla möjligheter i världen. Hitta en balans mellan studieliv, rehabilitering och barnliv. Precis som det ska vara, krångligt men fantastiskt. Vi firade den här segern med Ben & Jerrys, en kyss eller två och Once upon a time. (Har ni inte sett den serien än, gör det!)

Det går bra nu.