Ibland undrar jag varför jag inte är mer i stan än vad jag är. Trots att jag bara bor tio minuter med pendel från city så är jag inte där mer än tre gånger per år, och varenda gång tänker jag att det är ju himla dumt att det är på det viset, att det ska jag ändra på. Så blir det dessvärre aldrig, jag är nog för bekväm av mig och tycker att det är så mycket smidigare att åka till centrum, där finns ju faktiskt allt. (Förutom alla underbara små butiker som enbart finns på söder..)
Iallafall, vi hade en jättemysig kväll igår. Hamnade på en helt annan resturang än vad vi tänkt oss från början, men lika gott var det för det och lika mätta blev vi för det. Dessvärre hade dom inte det nan-bröd jag ville ha (alltså, förutom att jag längtat efter den här kvällen för att få umgås med christoffer, så har nan-brödet legat på en stark andraplats) så jag tvingade min käre att vi skulle hoppa av en station tidigare och gå förbi "vår" indiska krog och köpa med oss två nan-bröd. Ibland förstår jag nog inte riktigt hur mycket Christoffer faktiskt älskar mig, som går med på att gå av en station tidigare i sibirisk midvinter (det var så kallt att jag tillslut inte kände att jag hade några fötter) bara för att jag grinade efter nan-bröd - all heder åt denna tålmodiga man. Kyparen blev så glad att se oss att vi fick ett nan-bröd gratis, vilket ändå var lite förgäves då det visade sig att vi fått fel nan-bröd med oss när vi var hemma. Då var jag dock alldeles för trött och frusen för att ens orka bli besviken, men högre makter ville verkligen inte att jag skulle få något nan-bröd igår. Nu känns det som att jag har skrivit ordet "nan-bröd" ungefär tusen gånger i den här lilla texten, så jag tror att vi lämnar det, och hoppas på bättre lycka i min nan-brödjakt nästa vecka. Skam den som ger sig.
Idag är sista dagen av jullovet. Imorgon går barnet tillbaka till dagis igen, min käre börjar jobba (fast det har han iochförsig gjort hela tiden - ledighet i butiksbranshen, vad är det?) och jag börjar mitt program om en vecka. Tvåtusentolv börjar inte stillsamt, och jag klagar inte, det här året ska bli så himla bra. Det är dumt att ha höga förväntningar bara för att det är nytt år, men jag känner det verkligen i kropp och själ, att i år ska allting lösa sig.
(Och är det inte på sin plats med ett par bilder från senaste dagarna? Jag är fortfarande oroväckande kär i mitt objektiv..)
Iallafall, vi hade en jättemysig kväll igår. Hamnade på en helt annan resturang än vad vi tänkt oss från början, men lika gott var det för det och lika mätta blev vi för det. Dessvärre hade dom inte det nan-bröd jag ville ha (alltså, förutom att jag längtat efter den här kvällen för att få umgås med christoffer, så har nan-brödet legat på en stark andraplats) så jag tvingade min käre att vi skulle hoppa av en station tidigare och gå förbi "vår" indiska krog och köpa med oss två nan-bröd. Ibland förstår jag nog inte riktigt hur mycket Christoffer faktiskt älskar mig, som går med på att gå av en station tidigare i sibirisk midvinter (det var så kallt att jag tillslut inte kände att jag hade några fötter) bara för att jag grinade efter nan-bröd - all heder åt denna tålmodiga man. Kyparen blev så glad att se oss att vi fick ett nan-bröd gratis, vilket ändå var lite förgäves då det visade sig att vi fått fel nan-bröd med oss när vi var hemma. Då var jag dock alldeles för trött och frusen för att ens orka bli besviken, men högre makter ville verkligen inte att jag skulle få något nan-bröd igår. Nu känns det som att jag har skrivit ordet "nan-bröd" ungefär tusen gånger i den här lilla texten, så jag tror att vi lämnar det, och hoppas på bättre lycka i min nan-brödjakt nästa vecka. Skam den som ger sig.
Idag är sista dagen av jullovet. Imorgon går barnet tillbaka till dagis igen, min käre börjar jobba (fast det har han iochförsig gjort hela tiden - ledighet i butiksbranshen, vad är det?) och jag börjar mitt program om en vecka. Tvåtusentolv börjar inte stillsamt, och jag klagar inte, det här året ska bli så himla bra. Det är dumt att ha höga förväntningar bara för att det är nytt år, men jag känner det verkligen i kropp och själ, att i år ska allting lösa sig.
(Och är det inte på sin plats med ett par bilder från senaste dagarna? Jag är fortfarande oroväckande kär i mitt objektiv..)
Så himla fint att han ställde upp på att delta i jakten, då vet man att man hittat äkta kärlek!
SvaraRaderaVad har du för kamera förresten? Nu är jag pinsamt dålig på allt som är tekniskt, objektiv kanske passar över märkesgränserna? Vi har hursomhelst en Sony systemkamera, och för några dagar sen bestämde sig objektivet för att gå sönder :( Funderade lite på vad det är för objektiv du köpt?, blir onekligen väldigt fina bilder!
Tack snälla du för tipset! Ska kolla upp vad som finns, och hoppas att dom är så billiga även till Sony.
SvaraRadera