Just det!

Hej bloggen! Min syster lämnade nyss en fin kommentar att jag borde skriva något här och det borde jag ju. Sen senast har vi först och främst flyttat, till världens mysigaste trerummare i ett låghus med sol på balkongerna hela dagarna, därav skulle ni förstå varför hela jag är en enda stor fräken. Jag har fyllt tjugofyra år och vi har semester alla tre, vilket betyder poolhäng och spring i gräset och glassätande utan gränser. Och en jag som på riktigt börjar fundera på om det är fysiskt möjligt att smälta bort. Oh my gud, det är så varmt. Jag kommer på mig själv med att längta till hösten men sätter snabbt stopp för dessa vansinnestankar, men undrar ändå lite i smyg varför det måste överstiga tjugofem grader. Jag klarar liksom inte det, känner mig som en blöt fläck som varken orkar äta eller sova, utan står och stirrar in i kylskåpet i tid och otid enbart för att svalka av mig.

Men nog om det. Jag ska försöka skriva mer här, men det är förbaskat svårt när instagram är ett så mycket enklare verktyg för att hålla kontakt med folk. Läser någon ens den här bloggen längre? Ja, mer än du då Susanne. Puss på dig!

Tankar om hår.

Detta är jag, idag. Och trots att det knappt syns på bilden så är jag väldigt fascinerad över mitt hår. Jag föddes med en mörkbrun, nästan svart, kalufs. Med tiden blev det ljusare för att sedan bli megablont, och sen gå över till råtta. Och nu i vuxen ålder (främst efter graviditeten) har det övergått mycket mer till brunt med röda inslag. Jag förstår helt plötsligt varför Frank föddes med rödlätta fjun. Mina gener tog inte alls med i beräkningen att min mamma har mörkt hår och bruna ögon, utan hoppade nog direkt över till min farmor och gjorde en kopia av henne. Himla häftigt.

Näe.

I helgen flög Christoffer och Frank över till grannlandet, för att hälsa på sin pappa/farfar och fira lillebror/farbror som tog studenten. Själv har jag njutit av mitt eget sällskap och haft riktigt mysiga dagar.

NOOOOOOOOOOOT.

Alltså. Ibland känns mitt liv som en riktigt tragisk komedi och helgen har varit hemsk. Efter att haft ont i ögat och sett dåligt i några dagar och varit ganska säker på att jag har en ny synnervsinflammation, ringde jag ögonakuten i lördags mest för att höra efter om jag kunde åka till vårdcentralen på måndag eller om dom hade någon ögonläkare jag kunde få kontakt med. Damen i luren sa att jag skulle in på en gång. Så där satt jag återigen i ett väntrum, och väntade och väntade. Fick göra en synundersökning, träffa en läkare som hällde droppar i mina ögon (en stor noja hos mig och jag ville reagera som mitt barn, det vill säga skrika; JAG VILL INTE!), göra ett synfältstest och få reda på att min ena pupill inte fungerar och att jag med andra ord har det jag trodde, en synnervsinflammation. Det är ofarligt i sig - men anledningen är desto viktigare, så nu är jag remitterad till både en ögonneurolog och en vanlig neurolog.
Och när jag kom hem slog tandvärken till med dunder och brak, muskedunder och kabanoner. Eller något. Det gjorde ungefär så ont att jag började se träd springa över ängarna och höra änglakörer sjunga. Och jag erkänner, jag tog en morfintablett som jag hade kvar sedan fotoperationen. Det får man inte göra, men jag blev desperat och trots att jag kände mig kriminell njöt jag av att bli hög som ett hus och somnade som en liten baby. Idag satt jag fyra timmar i ett väntrum på tandakuten, allt för att bli plågad med sprutor i munnen och göra en spolning under tandköttet, med en käke som var så bedövad att den hängde ner till knäna. Om några veckor ska jag tillbaka för att operera ut den lille jäveln, det vill säga visdomstanden. För såklart kan ingenting gå smidigt, utan det ska skäras och hålla på och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Jag ynkade ganska rejält av bara dagens sprutor.

Så det är vad den här ensamma småbarnsmamman haft för sig i helgen. Hällt droppar i ögonen och intagit narkotikaklassade preparat. Känner mig lite wild n' crazy. Och helt fruktansvärt trött. Ett öga som värkt i ena halvan av ansiktet och en tand i den andra halvan. Jag har haft bättre dagar om man säger så.

Din tystnad är ett medgivande.

Jag har känt mig lite avtrubbad sen i söndags, haft en klump i magen som inte vill lösas upp. När det stod klart att Sverigedemokraterna fått så oroväckande höga procent och vetskapen om att liknande partier i Europa växer, då blir jag rädd. Förtvivlad, arg och begriper ingenting. Polen, som var ett av de länder som drabbades hårdast under andra världskriget, har nu röstat in ett öppet nazistiskt parti i EU. En partiledare som även tycker att funktionsedsatta människor inte är estetiskt tilltalande och därmed inte borde få synas i det offentliga rummet. Kan inte ens formulera mina tankar kring det...

Jag är 90-talist, född i Stockholm och är med andra ord uppväxt i ett mångkulturellt samhälle. Jag kan inte understryka tydligt nog att det INTE HAR PÅVERKAT MIG NEGATIVT på något sätt alls, hur jag än försöker komma på något. Tvärtom. Eftersom jag inte vet något annat och har och har haft vänner och bekanta från alla håll och kanter i världen så ser jag bara människor. Och jag har så jävla svårt att förstå hur så många i det här landet inte ser att vi är lika mycket värda oavsett var vi är födda. Och jag har även väldigt svårt att tro att dessa procenten som har röstat på Sverigedemokraterna är renodlade rasister, utan typiska "jag är inte rasist, MEN..." som inte förstår bättre och bär på en stor ryggsäck av okunskap. Jag har under dessa dagar funderat på vilka det är, om jag känner någon - för jag har bannemig inte sett eller hört en enda som berättat att en röstar på Sverigedemokraterna. Förmodligen för att människan i personen vet att det är fel. Och förmodligen är det människor jag träffar varenda dag.

Men vet ni vad? Vi har röstat in ett feministiskt parti i EU. Det blåser vänstervindar och jag VÄGRAR lyssna på dom som hävdar att Feministiskt initiativ, Vänsterpartiet och Miljöpartiet är vänsterextrema. Jag kan bara inte med folk som anser att det är vänsterextremt att jobba MOT rasism och FÖR jämställdhet. Det är rent jävla folkvett. Och vi får aldrig, någonsin, acceptera det som sker och vara tysta.

Prickigt sommarskinn.

Hallå världen! Det är otroligt varmt nu, jag tror det kallas sommar. Förr gillade jag inte värme, men har man barn finns det inget bättre. Vi kan gå ut och göra vad som helst, utan planering, vi bara gör't och hittar på något. Tar med mellisen ut, hälsar på fåglarna, leker i lekparker, äter glass, går promenader, plockar blommor (och vi väntar på vinbären) och inspekterar myror. Det mesta av det här kan man göra resten av året också förstås, men människor är ganska frusna varelser och att stå i en lekpark och glo i piskande regn medan fötterna förfryser... nej jag vet inte, det är nog inte min kopp té. Men så är jag en sådan himla hemmaråtta också. Hur som haver, vi njuter till fullo. Lite rosa kinder och fräknar överallt hindrar inte mig från att känna på sommaren.

Och i övrigt börjar mitt sinne gå in i semestermode, på tok för tidigt. Jag ska jobba fram till sista juni och behöver ha min hjärna tills dess. Men sen! Ja sen är jag ledig ända till fjärde augusti. Senaste två åren har jag inte haft mer än två veckors semester så det ska bli skönt. Och nu ska jag hämta hem mitt svettiga och lortiga barn, säkert med något nytt skarpsår idag.

Onsdag.

Nu i dagarna har jag och Christoffer bestämt oss för att Frank inte är någon bebis längre, hur mycket än mitt huvud säger att han är det. Vadå närmar sig fyra år...? Lugn i stormen nu. Eller jaha. VA?! Oj. Han är visst så stor nu. Och då är det hög tid att sluta bajsa i blöja. Vi påbörjade detta för några dagar sedan, det började bra och slutade i katastrof kan vi väl säga. Så nu har vi, hur mycket det än tar emot, sagt till honom att blöjorna har tagit slut. För nu är han stor, och då finns det inga blöjor mer. Intalar mig själv att vi gör honom en tjänst, och det gör vi ju verkligen.

 

Och jag börjar bli hel igen efter att ha slagit halvt ihjäl mig. Ibland gör mina nerver så, tar inte emot signaler som dom ska, vilket resulterar i att benen försvinner under mig och jag faller handlöst. Mycket har jag accepterat med att ha den här sjukdomen, men inte det. Och detta har hänt med jämna mellanrum sedan jag var liten, innan jag ens var svårt påverkad av sjukdomen. Det är svårt att förklara, jag blir själv frustrerad då jag inte är "klantig och snubblar", jag känner liksom inte när det ska ske. Jag går och helt plötsligt gör jag det inte, utan ligger ner på golvet eller marken. Vet inte hur många gånger mina systrar garvat när jag från ingenstans försvunnit, inte heller hur många gånger JAG har garvat dom gånger jag inte gjort illa mig. Sen finns det den gången jag fick åka in med ambulans, och alla dom hundratals gångerna jag stapplat runt med stukade fötter. För några dagar sedan stod jag i badrummet och fixade när jag helt plötsligt låg på golvet med ena benet i en onaturlig vinkel under mig. Knäet har varit svullet och gjort ont och höfterna fick sig också en smäll, men idag kan jag stå igen. Jävla kropp att hålla på. Sluta med det nu.

Och vips så blev det maj.

Det har varit en fin helg. Mina föräldrar var barnvakt i fredags och jag och min käre fick lite tid tillsammans, vi åt middag på favoritrestaurangen och tog sovmorgon. Mer än så kräver vi inte riktigt. Sen har vi lekt och myst hemma. Idag somnade alla tre i en liten hög i sängen mitt på dagen, så det är väl lite på den nivån det har varit och ibland behöver det inte vara mer än just så.

Och nu ska ni få höra, om min nya matinspiration. Låt mig säga så här - jag har blivit gammal och kan inte riktigt stoppa i mig vad som helst längre. Vågen sa det till mig när jag ställde mig på den för ett par veckor sedan, och mina lovehandles som liksom letar sig upp över byxkanten har skrikit det åt mig ett tag. Jag har inte trivts med att ha dom där, dom är ju bara i vägen. Och iochmed min sjukdomsbild, att jag inte kan ta på mig ett par löparskor och springa bort det där, så har jag alltid lovat mig själv att ta tag i kosten när vikten dalar iväg. Nu har vågen bara legat på +5kg, men det kan gå undan, och jag bestämde mig för att par veckor sedan att lägga om kosten. Främst har jag undvikit pasta, potatis och ris, och istället använt mig av grönsaker av olika slag. Bröd har jag bakat själv, bland annat fröknäcke och frallor helt utan vetemjöl och socker. Jag har ätit choklad på helgerna. En ganska liten och skapligt enkel förändring, som ändå har gjort att fyra av mina fem kilon trillat av mig. Wroom. I vuxen ålder har jag vägt alltifrån 47kg till 60kg, och med det vet jag att jag inte vill väga mindre än 50kg och inte mer än 55kg. Såklart beror allt också på kroppsform och längd, vad man trivs bäst i för vikt. Själva siffran är ju ganska oväsentlig, mest bra att ha som en riktlinje. Och jag trivs i att vara smal och inte mager. Hade jag haft mer kvinnoformer hade jag säkert velat ligga på en högre vikt med. Det mest fantastiska hade varit att få vara vältränad också, vilket blir svårt för mig men jag får vara sund på dom sätt jag kan. Stretcha, yoga och stoppa i mig bra mat. Ta hand om mig själv. Och det känner jag att jag gör nu och det ger en himla tillfredsställande känsla i magen.